Gårdagen, valborg, spenderades med bus och lek under hela dagen. Tobias åkte till jobbet vid 13 så jag och Milton var ensamma till cirka 17.30, då slutade min moster jobbet och bjöd oss på middag på restaurang. Hur trevligt som helst! Milton är så social av sig och älskar att vara ute bland folk. Var nästan fullt på hela restaurangen och bredvid oss satt det ett sällskap på 6 personer som Milton vinkade åt hela tiden, säkert ett 20-tal gånger. Dom vinkade snällt tillbaka hela tiden, haha. Sedan gick vi hem till oss och drack en kopp kaffe innan hon skulle iväg med tåget och åka hemåt. Då blev det nattning av Milton, han som var så trött och jag tänkte att han somnar säkert på en gång, men nej! Det tog över en timme! Förstod ingenting, vanligtvis tar det 5-10 minuter. Till slut somnade han och jag tänkte då att han säkert skulle sova gott hela natten. Men inte det heller, han vaknade strax efter 2 inatt och somnade om vid 04.30. Så det var inte en rolig natt direkt, jag vaknade flera gånger efter det och kunde inte sova ordentligt. Milton sov åtminstone gott efter att ha varit vaken 2,5 timme på natten och vaknade inte förrän 11.20 "imorse". 

Idag välkomnar vi maj med öppna armar, även vecka 34 och idag är det bara 49 dagar kvar till beräknat förlossningsdatum. Idag är det 1 månad kvar tills våran månad är här, juni. Som vi längtat efter så länge. Snart är vi 4 i familjen och jag är så förväntansfull. Hoppas maj bjuder på lika fina dagar som april gjorde och att det blir en minst lika bra månad! Det jag har inplanerat hittills är att åka till Leksand i en vecka, nästa helg åker jag. Längtar så mycket. 

Tänkte ha frågestunden till på söndag, så passa på att fråga något i det inlägget om ni undrar över något. Svaren kommer under söndagen någon gång. Ha det så bra allihopa, kram. ♡

För första gången någonsin så tänkte jag faktiskt ha en frågestund på min blogg. Har haft en del läsare dom senaste inläggen och antar att några inte känner mig lika väl som andra. 

Så nu är det fritt fram att fråga precis vad som helst, något ni undrar över mig? Mitt liv? Min graviditet? Min son? Mitt val med Hollie? Mitt blivande liv som tvåbarnsmamma? Vad som helst helt enkelt. Svaren kommer någon dag senare i veckan, när jag har tid att svara så att säga. :) Kram på er! ♡

Idag är jag i vecka 33, (32+2), vilket betyder 54 dagar kvar till beräknat förlossningsdatum. Veckorna bara flyger fram, det går verkligen hur fort som helst. Idag blev det nytagna bilder på magen. 

Hallå alla fina människor där ute.

 

Tänkte ta och skriva lite om mitt mående senaste tiden. 

När jag fick veta att jag var gravid med Miltons syskon så gick jag ju i tankarna kring hur allting skulle bli med Hollie, jag visste inte då vad jag skulle göra. Jag bara tänkte på det, hela tiden, men ingenting var bestämt. Jag mådde så dåligt då, så dåligt som jag aldrig förr mått. Men när jag fick veta att jag var gravid så blev jag så himla lycklig, så klart. Eftersom vi valde att hålla graviditeten hemlig ganska länge, så gick jag själv, med Tobias då så klart, med denna lyckan samtidigt som jag gick med smärta och mådde dåligt över mitt val jag skulle göra. Det var en väldigt jobbig period och jag fick sådana smärtor i mitt vänstra bröst, vid hjärtat. Då mitt i allt blev jag även orolig över det och valde att kontaka en doktor så jag fick komma på en koll. Det visade sig att jag hade en liten, liten skada på hjärtat. Det berodde på stress och sömnbrist. Doktorn sa åt mig att ta detta på fullaste allvar och försöka få lite ensamtid och vila mer än jag gjorde på dagarna. Precis då, eller strax efter så började Milton sova mycket bättre på nätterna så jag blev mer utvilad. Men stressen satt kvar inom mig, jag var stressad över mitt val och jag kände att jag var tvungen att skynda på lite med att bestämma mig, eftersom att tiden gick och jag förstod att jag inte kunde vänta så länge att vi hann få vårt andra barn. Ni vet ju redan vad mitt val blev, och det tog jag inte långt där efter. Strax efter att jag gjort valet och Hollie flyttade ifrån oss så försvann faktiskt smärtorna vid hjärtat och jag har inte känt av det någonting sedan dess. Dock har andra smärtor kommit, fast inte den typen av smärta, utan smärta av tomhet. För det är så otroligt tomt utan henne och jag har inte släppt det än, det kommer ta tid. Jag älskar henne så, och jag saknar henne mer för varje dag som går. 

 

Försöker åtminstone ta vara på varje dag av graviditeten, jag mår bra och har inga problem med den, så jag njuter fullt ut av att slippa diverse problem man kan få under graviditeten. Men på något sätt så känns det ganska svårt att glädjas fullt ut av den ändå, det är jobbigt att må så dåligt och ändå så bra på samma gång. Jag är lycklig och älskar livet, jag är jättelycklig över att jag snart ska bli tvåbarnsmamma. Men det är så svårt, jag har faktiskt aldrig tidigare känt det så här, att vara lycklig och känna smärta på samma gång. Det är en jättekonstig känsla, vet inte riktigt hur jag ska förklara den heller. Ena dagen kan jag börja gråta över saknaden, andra dagen kan jag bara känna hur gärna jag vill skrika ut min lycka för hela världen. Ibland känner jag bara att jag vill slippa smärtan, att jag vill att den ska gå över. Men samtidigt så måste jag ge den tid, den tid det tar. Frågan är bara, hur lång tid ska den sitta i?

 

Jag är i alla fall tacksam över alla som funnits här för mig igenom allt detta, även om ni kanske inte riktigt har förstått vad jag gått/går igenom så finns ni där. Det betyder jättemycket för mig. Tack för allt stöd! ♥

Idag har Tobias varit ledig och då ville han, som vanligt, tvätta bilen. Så då var jag och Milton ute i två timmar och busade. Han hann med väldigt mycket på den tiden, provsmakade både kottar och sten, lekte med kaninen, gungade, cyklade, försökte hjälpa till med biltvätten och sprang runt och ramlade lite här och där så han blev skitig, men det hör ju till. Sen fikade vi med hans farmor när hon kom hem och därefter åkte vi hem med bilen, Milton sov en stund och sedan tog vi en cykeltur. Så härligt när man verkligen tar vara på det här fina vädret. Börjar dock bli lite jobbigt med den här magen man har, när man håller igång en hel dag. Magen är lika stor nu, 65 dagar kvar till BF, som det var förra graviditeten, när jag hade 15 dagar kvar till BF. Vet inte riktigt vart detta ska sluta, spännande. 

Här kommer lite bilder från dagen, ha en bra kväll alla fina. Kram!

God dag på er!

I torsdags på kvällen gick vi till Miltons farmor och farfar för att lämna honom där eftersom vi skulle upp så tidigt på fredagen. Första gången jag varit utan honom i två nätter och det var väldigt jobbigt. I fredags gick vi upp klockan 4, gjorde oss klara och Tobias mormor och Lasse hämtade oss här klockan 5. Så började den långa bilresan på cirka 60 mil. Men det gick bra, trodde det skulle vara jobbigare med den här stora magen att åka så långt, men resan gick så fort ändå kändes det som. Vi var framme strax efter 11 och då åkte vi till varuhuset direkt för att påbörja shoppingen. Vi var där inne i ungefär 6,5 timme och hittade en hel del fint. Igår, lördag, gick vi upp vid 6 och gjorde oss i ordning, åkte till varuhuset vid 7 och inhandlade det sista och tog en fika, sedan åkte vi tillbaka till stugan och packade ihop allting. Kom iväg där ifrån vid halv 10 och efter några stopp och lite mat på vägen hem så var vi hemma strax efter 16, kändes som resan hem gick fortare så det var skönt! Väl hemma packade vi upp allting och sedan åkte vi och hämtade hem Milton, helt underbart. Speciellt att se hans leende när man kom. 

Var lite besviken på barnavdelningen, speciellt kläderna. Hittade inte alls mycket fint till Milton, blev bara lite sommarkläder. Leksaker fanns det ju massor av, men det är inget han behöver då han har nästan överdrivet mycket redan. 

Jag och Tobias har äntligen varit i Ullared, som vi längtat efter att få komma dit men inte haft möjligheten. Vi blev medbjudna av hans mormor och Lasse. Helt fantastiskt! Blev mest shopping på heminredning- & baby/barnavdelningarna. Fanns faktiskt en del fina kläder, men kunde ju inte prova något då magen är så stor nu, typiskt! Tänkte i alla fall ta och visa vad vi fick med oss hem från heminredningsavdelningen, till att börja med. Dom hade hur mycket fint som helst som jag ville ha, men man kunde ju tyvärr inte köpa allt, även om man hade velat. Så det fick bli detta:

Vårt andra mirakel.

 

Jag tänkte ta mig tid till att skriva ett inlägg om varför jag tog det beslutet jag gjorde med Hollie. Skrev ut på både Instagram och Facebook att jag skulle lämna bort henne och senare skriva ett inlägg här i bloggen om det, när jag var redo. Men jag har kommit fram till det, jag kommer aldrig bli redo, så jag gör det ändå. Det gör ont i varje del i kroppen medan jag skriver det här, men det känns ändå behövligt att lätta på hjärtat. Dessutom så är det bara en enda person, en enda vän, som vågat fråga just "Varför?". 

 

Jag har enda sedan jag blev av med min hundfobi i yngre år, velat ha en hund. Det var en dröm jag hade och jag ville verkligen att den skulle slå in. 2012 så satt jag och tittade runt på bilder på Instagram och fick upp en bild på en vit schäfer och den var så vacker. Jag gick in på Blocket, bara på skoj, och sökte på vit schäfer för att se om det fanns någon annons. Hittade lite olika, en enda nere från Falkenberg, med en bild på tre jättefina tikar som satt bredvid varandra. Jag såg rakt in i ögonen på en av dom, det var den absolut finaste hunden jag sett i mitt liv. Jag blev helt fast vid henne. Efter lite prat med mina föräldrar och även uppfödarna så gick det snabbare än väntat, vi åkte ner till Falkenberg och hämtade hem henne. Hon blev snabbt min bästa vän och hon fann tryggheten i mig väldigt fort. 

 

Tiden gick och jag älskade henne mer än något annat. Vi var ändå med varandra dag som natt, sov vid varandras sida och var allra bästa vänner. Minns första dygnet jag skulle spendera utan henne för att åka till Stockholm och fira min 20-års dag. Jag grät på tåget ner, för att jag saknade henne så. Lyckan varje gång man var borta och kom hem till henne, aldrig tidigare har någon blivit så glad över att se mig, jag kände mig verkligen betydelsefull, kände mig så älskad. Jag träffade även Tobias samma sommar som jag skaffade Hollie, när vi sedan blev tillsammans så gick det ganska fort och jag flyttde med Hollie till Tierp. Egentligen märkte jag väl redan då att hon inte mådde så jättebra, hon åt knappt och jag tror inte hon trivdes i att bo i en lägenhet, hon ville ha mer frihet än så. Jag blev även gravid ganska fort och när vi bara hade varit sambos någon vecka så plussade jag, därefter började allting gå mer utför för Hollie. Hon blev sig inte lik, hon blev väldigt vaktig av sig och några veckor innan Milton föddes så valde jag att söka efter hjälp med henne, jag skrev runt med folk och fick en massa tips och råd, ingenting som fungerade. Fick även kontakt med en person som hade en väninna som vet en hel del om uppfödarna i Sverige till just vit schäfer så hon fick namn och information till uppfödarn för Hollie och då fick jag ett besked som jag inte hade en aning om, att deras kullar har inte varit bra mentalt. Då började några pusselbitar falla på plats, jag visste att hon mådde dåligt, så då fick jag lite klarhet i det, det var ju ändå något som inte stämde. 

 

Sedan föddes Milton och jag kunde längre inte prioritera Hollie först, vilket alla säkert förstår. Men jag kämpade ändå dag in och dag ut för att få allting att gå ihop så bra som möjligt. Dock blev det bara värre och värre med Hollie och jag märkte att hon började må allt sämre ju längre tiden gick och när hon märkte att hon inte fick samma uppmärksamhet längre. Jag kämpade vidare för att jag verkligen ville få det att fungera, men när Milton närmade sig året så kunde jag inte längre hantera situationen och var tvungen att börja tänka på andra banor. Hollie var jättesnäll mot Milton och det var helt underbart att se dom leka och ha roligt tillsammans. Men hon blev en annan hund, så fort man gick utanför dörren så skällde hon på allt och alla, folk blev rädda, men hon skulle aldrig skada någon, antar att hon bara ville skydda oss. Men jag var tvungen att ta tag i detta eftersom att jag inte kunde hantera det själv, klarade inte av längre promenader med henne och visste att hon inte mådde bra mentalt. Jag pratade mycket med mina föräldrar, som har varit ett enormt stöd genom detta. Jag sa att jag inte visste vad som var bäst för henne, skulle jag behöva ta bort henne eller skulle det fungera med en omplacering? Jag behövde hjälp. Så jag kontaktade en jättebra veterinär som bor i närheten och fick komma dit med Hollie på en utredning. Han sa, liksom jag, att det var svårt att veta vad som var bäst för henne. Men han skulle höra av sig till en kontakt han kände och se om den personen kunde hjälpa till, sedan skulle han höra av sig. 

 

Dagen efter redan så hörde veterinären av sig och sa att han hade pratat med sin kontakt och att den personen ville ha en vecka på sig att kolla runt lite och se om han kunde hitta en vettig person som kunde ta tag i Hollie. Allting gick så fort och dagen efter det så ringer den här "kontakten" mig för att fråga om han kan komma förbi hos oss för att få träffa Hollie och se hur hon är, vilket han fick. Han kom hit och jag kände direkt att det var helt rätt person att hjälpa mig med detta, gratis var det inte, men helt klart värt det. Han sa att det skulle gå att få ordning på henne och det blev jag självklart glad över, glad över att hon skulle få leva vidare och få en till chans i livet. Han talade om hur det skulle gå till, han skulle först ta hem henne till sin egna gård och få ordning på henne där, sedan skulle hon få flytta till en annan familj när han kände att han hittat rätt person att ta över henne, då det var tvungen att vara en person som var kunnig och hade tiden till det. Han ville ha Hollie så fort som möjligt och det gick mycket fortare än jag räknat med. Jag hade nog inte riktigt förstått vad som faktiskt skulle hända, att jag aldrig mer skulle få träffa min bästa vän. Redan tre dagar senare åkte vi med henne och lämnade henne, det var det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv, men det var nödvändigt.

 

Jag gjorde det här 100% för Hollies skull, för att hon skulle få ett bra liv och må bra, hade jag tänkt på mig själv hade jag antingen haft henne kvar eller sålt henne på Blocket för att få in pengar som jag behöver, men jag är inte självisk. Jag gjorde det som krävdes och det är det absolut värsta beslutet jag någonsin behövt tagit. Jag saknar henne för varje dag som går och jag känner ett stort hål i hjärtat, tänker på henne varje dag och funderar hela tiden på vad hon gör. Och denna ständiga tanke att "Aldrig mer.." gör så fruktansvärt ont. Jag vet i alla fall att hon mår bra nu och hon fick i veckan som varit komma till sitt nya hem, dock tillbaka till en lägenhet igen, men jag hoppas att det här fungerar nu. Hon har fått en kompis där, en vit schäfer-hane. 

 

Jag är dessutom otroligt tacksam över att så många visat att ni brytt er medan jag gått igenom detta och det finns så många underbara människor där ute. För mig har hon inte bara varit en hund, hon har verkligen varit min bästa vän och familjemedlem i nästan tre år. 

 

2014-01-25 ♥ 2015-01-25.

 

Idag, klockan 20.18, för ett år sedan så föddes du. Du som förändrade mitt liv, för all framtid. Min son, min Milton!

 

Tiden har gått så himla fort, det här året har varit fyllt med så mycket, så mycket av allt. Skratt, gråt, lycka, skrik, kärlek, minnen, upplevelser, förändringar, ja listan kan bli lång. Jag kan än idag ibland få tanken "Är jag verkligen din mamma?". Det känns så overkligt än idag, men jag är lyckligare än någonsin som får ha dig i mitt liv, som får lära dig saker här i livet och som får se dig växa upp och utvecklas för varje dag som går.

 

Det är en stor dag idag, din allra första födelsedag. Det går inte att beskriva känslan, det jag känner inom mig. Det är så stort för mig, för oss. Jag minns så väl första gången jag såg dig, när jag fick upp dig på mitt bröst och jag såg dina andetag, sedan när du öppnade dina ögon och tittade på mig, det var kärlek vid första ögonkastet, det existerar. Första dagarna med dig i vårat liv var så underbara, jag minns allting så väl. Även nätterna, när du vägrade sova, du var bara nöjd om du låg på mitt bröst. Jag fick känna din värme och dina andetag tills du somnade tidigt på morgonen. Jag är så tacksam över varje sekund jag får dela tillsammans med dig, jag har verkligen tagit vara på hela det här året med dig. Alla stunder har varit speciella, men sedan finns dessa tillfällen när man har fått känna sig extra stolt som mamma. Som första gången jag hörde ditt underbara skratt, första gången du vände dig från mage till rygg och tvärtom, första gången du började krypa på ditt alldeles egna sätt, första gången du satt upp helt själv, första gången du stod upp, första gången du sa mamma och pappa, första gången du tog dina första steg. Det finns så mycket att vara stolt över, men mest av allt så är jag stolt över att du är du.

 

Jag älskar dig, mer än jag någonsin kunnat tro. Trodde inte att kärlek kunde kännas så här starkt, det är en obeskrivlig känsla. Det som känns så underbart är att jag vet att du älskar mig också, även fast du inte kan säga det, men det känner man i hjärtat och genom allt du ger mig. Vartenda skratt och leende från dig är fyllt med så mycket kärlek och lycka. Du är min glädjespridare, du har gjort livet så mycket bättre på bara ett år. Jag önskar att jag med ord kunde beskriva hur mycket du faktiskt betyder för mig, men vad jag än skriver så kommer aldrig någon förstå, möjligtvis ana, men aldrig förstå fullt ut hur mycket jag älskar dig, det vet bara jag.

 

Inte nog med att det är en stor dag för dig, så är det även en stor dag för mig. Vill faktiskt även gratta mig själv för att jag idag har fått äran att vara mamma i ett år. Det är stort, jättestort för mig. Tänk att jag idag har varit mamma i ett år, det är helt galet. Att vara mamma är det absolut bästa som har hänt mig, det har förändrat mig. Jag har på bara ett år mognat, insett vad som är viktigt här i livet, börjat prioritera rätt, lärt mig så mycket på så kort tid, om livet, om dig, om mig. Att vara mamma betyder så mycket, det innebär så mycket och det är så mycket. Mest av allt så är det en ära att få vara just din mamma, det är det bästa med allt. Tack Milton, för att du valde att komma till just oss. Det är jag evigt tacksam för. För dig, kommer jag alltid göra mitt bästa, jag kommer aldrig sluta älska dig.

 

Världens största grattis på födelsedagen, min älskade son. All kärlek i världen / Din mamma.

 

 

Jag har haft en superbra måndag, trots vädret som svek lite. Har nämligen haft finbesök av min vän Malin, hennes nyblivna man Hampus och deras söta dotter Felicia. Jag fick även äran att fotografera dom lite, så jag tänkte bjuda på lite bilder från dagen. Vi fikade och pratade en massa när dom kom, mycket trevligt. Milton vägrade sammarbeta på bilderna jag skulle ta på Milton och Felicia idag, han var så trött men vägrade sova, så han blev bara ledsen så fort vi skulle ta kort. Men så klart, somnade han 5 sekunder efter att dom hade åkt. När han vaknade så testade jag ta lite kort på honom, det gick lite bättre med en pigg bebis.

 

Resten av dagen spenderade jag med att fixa bilderna och skicka iväg dom till Malin. Och nu sitter jag här, med mina föräldrar och Milton, i soffan och ska även visa lite bilder för er. Ni får ha en fortsatt bra kväll. Puss & kram! ♥

 

Dåligt med bloggning nu, I know. Men i veckan dyker det nog upp en ny del från namngivningen, presenterna. Sen får vi se. Just nu ligger jag i sängen i Leksand, hos mina föräldrar och ska sova. Ska vara här i veckan, så mysigt. Jag har shoppat lite i mina drömmar, hoppas på att kunna klicka hem i alla fall något av detta;  

Hur snygga kläder finns det inte för småttingarna? Skulle vilja ha det själv, haha. Nej, nu åker ögonlocken ihop här, god natt. Puss!

Det är helt otroligt vad en sån liten människa kan göra med en, bara genom att finnas till. Du bara finns där, din närvaro, ditt skratt, dina leenden och din kärlek. Du ger mig en sån kärlek, fast du egentligen inte vet om det själv. Du gör mig så glad som ingen annan kan. 

Tänk att jag har fått dela mitt liv med dig i ett halvår redan, den bästa tiden i mitt liv än så länge. Jag har förändrats till det bättre och du får mig att se så positivt på livet. Med dig vid min sida blir allting så förbannad bra och jag är så stolt, så stolt över att du är just min son. ❥

Gå gärna in på länken här nedan och rösta på min son Milton till veckans bebis så har vi chans att vinna en halvårsförbrukning av blöjor. Sedan får ni klicka på ytterligare en länk in på Liberos sida. Vore guld värt! Tack på förhand. 

Ligger i sängen nu och ska alldeles strax sova, känner att tröttheten börjar stiga sig på. Vi är inne på Tobias sista semestervecka, dock har han fått lite extrajobb hos hans morbror, jobbade idag och han ska jobba imorgon och på torsdag också, som tur är bara 8-12, sen ska jag jobba fredag - söndag, 7-17. Ska bli härligt att få jobba lite igen! Man saknar det faktiskt när man bara går hemma så här. 

Idag medan Tobias jobbade så passade jag på att städa upp lite här hemma, strax innan han kom hem fick vi besök av min morbror och hans sambo, mycket trevligt då man inte ses så ofta. Dom hade inte möjlighet att komma på Miltons namngivning så idag fick han en present ifrån dom, en riktigt häftig sparbössa som föreställde en motorcykel. Kommer komma ett inlägg senare med presenterna så ska ni få se det!

Efter deras besök så började jag fixa lite smått med bilder som jag framkallat, ska göra ett kollage-fotoalbum med bilder från Miltons första år. Så har framkallat fleeera hundra bilder. Har satt ihop 4 bilder på en bild när jag framkallat så att jag får lite mindre bilder så att fler får plats. Så idag har jag klippt isär alla bilderna, tror det är runt 700 stycken hittills. Sen ska dom tejpas in i albumet och så ska jag skriva något där i. Så roligt att hålla på med sånt! 

På kvällen var vi iväg en sväng till Strömsberg som ligger här i närheten och gick runt lite. Mysigt! Imorgon är nog planen att gå till Tobias föräldrar och sedan får vi se vad som händer. Nu ska jag bjuda på lite bilder från dagen och så hörs vi senare någon dag. God natt. ♡

 

Vi bjöd in våra gäster till T&P Kök & Bar, en restaurang som ägs av Tobias morbror, som ligger bara en gata från våran lägenhet, perfekt! (Speciellt när jag, en halvtimme innan gästerna skulle komma, var tvugen att springa hem och byta klänning). På fredagen innan namngivningen kom mina föräldrar hit och hjälpte till med alla förberedelser, även Tobias mamma kom till restaurangen och hjälpte till. Jag dekorerade alla cupcakes och mammora våra dukade, pappa fick fixa lite i köket. På lördagen var vi där vid 9 och fortsatte, vi bjöd på två olika sorters sallader, en ost & skinksallad och en kyckligsallad. Gästerna kom vid 13-tiden och bjöds då på välkomstdryck och snittar av olika sorters frukt. När alla hade kommit så var det dags för lunch, därefter fick vi en massa hjälp med avdukningen och det gick enkelt och smidigt. Efter det så var det dags för en liten pratstund för min och Tobias del, snarare min del.. Tobias vägrade prata och jag hade egentligen ingen aning om vad jag skulle säga. Men jag berättade lite om Miltons namn och sedan tog vi upp Miltons faddrar på scen, min ena bror Dominic och Tobias syster Felicia. Valen för oss var rätt självklara, två personer som vi vet bryr sig om Milton och kommer finnas vid hans sida för resten av livet. Två personer som även betyder så mycket för oss! Vi är tacksamma över att ha dom i vårt liv, och även i Miltons. Dom fick varsin gåva, en tavla som jag hade gjort från Milton. 

 

Efter det så spelade och sjöng Dominic en låt, som han skrivit själv. Hur fin som helst! Blev helt rörd. Låten kommer ni kunna höra senare då min bror ska spela in den och göra en liten video till. Det ser jag fram emot! Efter låten var det dags för fika, hur mycket fika som helst! Hade nästan två fat av alla sorters kakor och det var inte ens ett fat av varje sort som gick åt. Men som tur var ville folk ta med sig hem, och detsamma gällde salladerna, blev hur mycket som helst över. När alla hade fikat klart, var det dags att ge sig på det enorma presentbordet. Bilder på presenterna kommer upp i ett annat inlägg. Nu lite bilder från dagen; 

 

Hallon- och blåbärsmuffins med sockerpasta och vaniljfrosting.


Ingredienser till 20 muffins:

50 gram fast margarin eller smör
2 ägg
2 dl socker
2 ½ dl vetemjöl
1 msk vanillinsocker
1 tsk bakpulver
1 dl grädde
250 gram hallon och blåbär


Så här gör du muffinsarna:

1. Värm ugnen till 225 grader. Placera formar på en plåt.
2. Smält det fasta fettet och låt det svalna.
3. Vispa ägg och socker pösigt. Blanda mjöl, vanillinsocker och bakpulver. Sikta sedan ned det i smeten. Rör sedan ned det smälta fettet och grädden. Fördela därefter smeten i formarna.
4. Stoppa ner 1 hallon och 1 blåbär i varje muffins.
5. Grädda i mitten av ugnen cirka 10 minuter.


Ingredienser till dekoren:

200 g mjukt smör
2 msk mjölk eller grädde
3 tsk vaniljsocker
cirka 4 dl florsocker
Sockerpasta i valfri färg.
Valfritt strössel


Så här gör du frostingen:

Vispa smöret mjukt och krämigt med en elvisp, tillsätt mjölk/grädde och vaniljsocker.
Sikta i florsockret, lite i taget tills du får en jämnt och krämig frosting.
Kavla ut sockerpastan och använd något runt i samma storlek som muffinsen och ha ur cirklar, ta en klick av frostingen på muffinsen och fäst sedan sockerpastan på muffinsen, sprita därefter på frostingen och ha på valfritt strössel.