Hallå alla fina människor där ute.
Tänkte ta och skriva lite om mitt mående senaste tiden.
När jag fick veta att jag var gravid med Miltons syskon så gick jag ju i tankarna kring hur allting skulle bli med Hollie, jag visste inte då vad jag skulle göra. Jag bara tänkte på det, hela tiden, men ingenting var bestämt. Jag mådde så dåligt då, så dåligt som jag aldrig förr mått. Men när jag fick veta att jag var gravid så blev jag så himla lycklig, så klart. Eftersom vi valde att hålla graviditeten hemlig ganska länge, så gick jag själv, med Tobias då så klart, med denna lyckan samtidigt som jag gick med smärta och mådde dåligt över mitt val jag skulle göra. Det var en väldigt jobbig period och jag fick sådana smärtor i mitt vänstra bröst, vid hjärtat. Då mitt i allt blev jag även orolig över det och valde att kontaka en doktor så jag fick komma på en koll. Det visade sig att jag hade en liten, liten skada på hjärtat. Det berodde på stress och sömnbrist. Doktorn sa åt mig att ta detta på fullaste allvar och försöka få lite ensamtid och vila mer än jag gjorde på dagarna. Precis då, eller strax efter så började Milton sova mycket bättre på nätterna så jag blev mer utvilad. Men stressen satt kvar inom mig, jag var stressad över mitt val och jag kände att jag var tvungen att skynda på lite med att bestämma mig, eftersom att tiden gick och jag förstod att jag inte kunde vänta så länge att vi hann få vårt andra barn. Ni vet ju redan vad mitt val blev, och det tog jag inte långt där efter. Strax efter att jag gjort valet och Hollie flyttade ifrån oss så försvann faktiskt smärtorna vid hjärtat och jag har inte känt av det någonting sedan dess. Dock har andra smärtor kommit, fast inte den typen av smärta, utan smärta av tomhet. För det är så otroligt tomt utan henne och jag har inte släppt det än, det kommer ta tid. Jag älskar henne så, och jag saknar henne mer för varje dag som går.
Försöker åtminstone ta vara på varje dag av graviditeten, jag mår bra och har inga problem med den, så jag njuter fullt ut av att slippa diverse problem man kan få under graviditeten. Men på något sätt så känns det ganska svårt att glädjas fullt ut av den ändå, det är jobbigt att må så dåligt och ändå så bra på samma gång. Jag är lycklig och älskar livet, jag är jättelycklig över att jag snart ska bli tvåbarnsmamma. Men det är så svårt, jag har faktiskt aldrig tidigare känt det så här, att vara lycklig och känna smärta på samma gång. Det är en jättekonstig känsla, vet inte riktigt hur jag ska förklara den heller. Ena dagen kan jag börja gråta över saknaden, andra dagen kan jag bara känna hur gärna jag vill skrika ut min lycka för hela världen. Ibland känner jag bara att jag vill slippa smärtan, att jag vill att den ska gå över. Men samtidigt så måste jag ge den tid, den tid det tar. Frågan är bara, hur lång tid ska den sitta i?
Jag är i alla fall tacksam över alla som funnits här för mig igenom allt detta, även om ni kanske inte riktigt har förstått vad jag gått/går igenom så finns ni där. Det betyder jättemycket för mig. Tack för allt stöd! ♥