Jag tänkte ta mig tid till att skriva ett inlägg om varför jag tog det beslutet jag gjorde med Hollie. Skrev ut på både Instagram och Facebook att jag skulle lämna bort henne och senare skriva ett inlägg här i bloggen om det, när jag var redo. Men jag har kommit fram till det, jag kommer aldrig bli redo, så jag gör det ändå. Det gör ont i varje del i kroppen medan jag skriver det här, men det känns ändå behövligt att lätta på hjärtat. Dessutom så är det bara en enda person, en enda vän, som vågat fråga just "Varför?". 

 

Jag har enda sedan jag blev av med min hundfobi i yngre år, velat ha en hund. Det var en dröm jag hade och jag ville verkligen att den skulle slå in. 2012 så satt jag och tittade runt på bilder på Instagram och fick upp en bild på en vit schäfer och den var så vacker. Jag gick in på Blocket, bara på skoj, och sökte på vit schäfer för att se om det fanns någon annons. Hittade lite olika, en enda nere från Falkenberg, med en bild på tre jättefina tikar som satt bredvid varandra. Jag såg rakt in i ögonen på en av dom, det var den absolut finaste hunden jag sett i mitt liv. Jag blev helt fast vid henne. Efter lite prat med mina föräldrar och även uppfödarna så gick det snabbare än väntat, vi åkte ner till Falkenberg och hämtade hem henne. Hon blev snabbt min bästa vän och hon fann tryggheten i mig väldigt fort. 

 

Tiden gick och jag älskade henne mer än något annat. Vi var ändå med varandra dag som natt, sov vid varandras sida och var allra bästa vänner. Minns första dygnet jag skulle spendera utan henne för att åka till Stockholm och fira min 20-års dag. Jag grät på tåget ner, för att jag saknade henne så. Lyckan varje gång man var borta och kom hem till henne, aldrig tidigare har någon blivit så glad över att se mig, jag kände mig verkligen betydelsefull, kände mig så älskad. Jag träffade även Tobias samma sommar som jag skaffade Hollie, när vi sedan blev tillsammans så gick det ganska fort och jag flyttde med Hollie till Tierp. Egentligen märkte jag väl redan då att hon inte mådde så jättebra, hon åt knappt och jag tror inte hon trivdes i att bo i en lägenhet, hon ville ha mer frihet än så. Jag blev även gravid ganska fort och när vi bara hade varit sambos någon vecka så plussade jag, därefter började allting gå mer utför för Hollie. Hon blev sig inte lik, hon blev väldigt vaktig av sig och några veckor innan Milton föddes så valde jag att söka efter hjälp med henne, jag skrev runt med folk och fick en massa tips och råd, ingenting som fungerade. Fick även kontakt med en person som hade en väninna som vet en hel del om uppfödarna i Sverige till just vit schäfer så hon fick namn och information till uppfödarn för Hollie och då fick jag ett besked som jag inte hade en aning om, att deras kullar har inte varit bra mentalt. Då började några pusselbitar falla på plats, jag visste att hon mådde dåligt, så då fick jag lite klarhet i det, det var ju ändå något som inte stämde. 

 

Sedan föddes Milton och jag kunde längre inte prioritera Hollie först, vilket alla säkert förstår. Men jag kämpade ändå dag in och dag ut för att få allting att gå ihop så bra som möjligt. Dock blev det bara värre och värre med Hollie och jag märkte att hon började må allt sämre ju längre tiden gick och när hon märkte att hon inte fick samma uppmärksamhet längre. Jag kämpade vidare för att jag verkligen ville få det att fungera, men när Milton närmade sig året så kunde jag inte längre hantera situationen och var tvungen att börja tänka på andra banor. Hollie var jättesnäll mot Milton och det var helt underbart att se dom leka och ha roligt tillsammans. Men hon blev en annan hund, så fort man gick utanför dörren så skällde hon på allt och alla, folk blev rädda, men hon skulle aldrig skada någon, antar att hon bara ville skydda oss. Men jag var tvungen att ta tag i detta eftersom att jag inte kunde hantera det själv, klarade inte av längre promenader med henne och visste att hon inte mådde bra mentalt. Jag pratade mycket med mina föräldrar, som har varit ett enormt stöd genom detta. Jag sa att jag inte visste vad som var bäst för henne, skulle jag behöva ta bort henne eller skulle det fungera med en omplacering? Jag behövde hjälp. Så jag kontaktade en jättebra veterinär som bor i närheten och fick komma dit med Hollie på en utredning. Han sa, liksom jag, att det var svårt att veta vad som var bäst för henne. Men han skulle höra av sig till en kontakt han kände och se om den personen kunde hjälpa till, sedan skulle han höra av sig. 

 

Dagen efter redan så hörde veterinären av sig och sa att han hade pratat med sin kontakt och att den personen ville ha en vecka på sig att kolla runt lite och se om han kunde hitta en vettig person som kunde ta tag i Hollie. Allting gick så fort och dagen efter det så ringer den här "kontakten" mig för att fråga om han kan komma förbi hos oss för att få träffa Hollie och se hur hon är, vilket han fick. Han kom hit och jag kände direkt att det var helt rätt person att hjälpa mig med detta, gratis var det inte, men helt klart värt det. Han sa att det skulle gå att få ordning på henne och det blev jag självklart glad över, glad över att hon skulle få leva vidare och få en till chans i livet. Han talade om hur det skulle gå till, han skulle först ta hem henne till sin egna gård och få ordning på henne där, sedan skulle hon få flytta till en annan familj när han kände att han hittat rätt person att ta över henne, då det var tvungen att vara en person som var kunnig och hade tiden till det. Han ville ha Hollie så fort som möjligt och det gick mycket fortare än jag räknat med. Jag hade nog inte riktigt förstått vad som faktiskt skulle hända, att jag aldrig mer skulle få träffa min bästa vän. Redan tre dagar senare åkte vi med henne och lämnade henne, det var det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv, men det var nödvändigt.

 

Jag gjorde det här 100% för Hollies skull, för att hon skulle få ett bra liv och må bra, hade jag tänkt på mig själv hade jag antingen haft henne kvar eller sålt henne på Blocket för att få in pengar som jag behöver, men jag är inte självisk. Jag gjorde det som krävdes och det är det absolut värsta beslutet jag någonsin behövt tagit. Jag saknar henne för varje dag som går och jag känner ett stort hål i hjärtat, tänker på henne varje dag och funderar hela tiden på vad hon gör. Och denna ständiga tanke att "Aldrig mer.." gör så fruktansvärt ont. Jag vet i alla fall att hon mår bra nu och hon fick i veckan som varit komma till sitt nya hem, dock tillbaka till en lägenhet igen, men jag hoppas att det här fungerar nu. Hon har fått en kompis där, en vit schäfer-hane. 

 

Jag är dessutom otroligt tacksam över att så många visat att ni brytt er medan jag gått igenom detta och det finns så många underbara människor där ute. För mig har hon inte bara varit en hund, hon har verkligen varit min bästa vän och familjemedlem i nästan tre år.