Hej på er.

Nu är det ett tag sedan jag skrev, på grund av att jag har haft fullt upp sedan vår son kom till världen och har valt bort bloggen. Men nu tänkte jag ta mig tid till att skriva ett inlägg, min förlossningsberättelse.

Jag kunde inte haft en bättre förlossning. I hela mitt liv har min största rädsla varit att föda barn, men hade jag vetat att just min förlossning skulle gå till på det här sättet så hade jag aldrig ens behövt vara rädd. Det var en sådan mäktig känsla, den är obeskrivlig att beskriva. Jag kände mig så stolt och lycklig. Allting kom så plötsligt, jag var inte ett dugg beredd, hade inte haft några förvärkar alls. Jag hade förväntat mig att jag skulle få väldigt jobbiga förvärkar några dagar innan, så att man visste att det var på gång, men man visste inte när. Utan att jag bara skulle få gå i några dagar med smärta utan att något hände. Men nej, inga förvärkar, inga täcken på att förlossningen var på gång. Jag gick i och för sig och hoppades på att få känna av något för att veta att det faktiskt var på gång, så att det inte skulle kännas så långt bort, men det blev så mycket bättre än så.

Lördagen den 25 januari vaknade jag ganska tidigt på morgonen, gick på toaletten i vanlig ordning och gick och la mig igen, kände att jag hade ont i ryggen, men det var inget ovanligt för att vara jag, har ont i ryggen konstant så. Lyckades somna om, men vaknade inte långt efter igen av att jag hade ont i ryggen och tänkte att jag låg säkert bara lite dumt i sängen, så somnade om ytterligare och vaknade igen. Hade haft en kass natt och somnade inte förrän vid halv fem på morgonen den natten och därav var jag så trött så jag ville bara sova, länge. Vid halv elva orkade jag inte ligga kvar i sängen längre och bestämde mig för att gå upp. Började känna av mer smärta i ryggen och det började bli jobbigt. Blödde även under toalettbesöken och blev lite orolig. Vid tolv ringde jag förlossningen i Uppsala för att höra med dom om det var någon fara. Hon sa att jag antagligen blödde för att jag höll på att öppna upp mig, men hon sa att om värkarna i ryggen blir mer intensiva skulle jag ringa in igen. Värkarna blev mer intensiva rätt fort och när jag hade haft 13 värkar på en timme så bestämde jag mig för att ringa in igen för att jag hade så ont. Då sa hon åt mig att ställa mig i en varm dusch och sedan åka in. Sagt och gjort, ställde mig i en skön dusch och Tobias började packa lite saker som vi skulle ha med oss. Lillemans väska var redan klar så det var skönt. Tobias var rätt nervös och ville åka så fort som möjligt, men jag tog tid på mig. Kände att det skulle dröja ett bra tag innan det var dags.

Vi satte oss i bilen och åkte förbi Tobias bror med Hollie så hon fick vara där tills Tobias föräldrar hämtade henne. Bilen rullade iväg mot Uppsala och förlossningen med rätt många tankar. Skulle han komma ut nu? Skulle jag föda barn? Kommer jag klara av detta? Eller vi kanske får åka hem? Tusen tankar snurrade i skallen, det var ändå bara 3 dagar över tiden och jag hade räknat med 11. Jag sa till Tobias i bilen på vägen in att jag säkert inte ens var öppen 1 cm och att det skulle bli en lång dag.

Klockan 16.20 ungefär, så var vi framme vid förlossningen och parkerade bilen och tog oss till väntrummet. Där fick vi sitta i någon minut bara innan det kom en barnmorska och tog med oss in på ett rum. Där sa hon att vi skulle vänta på en annan barnmorska, hon kom in ganska snart och började fråga hur jag kände mig. Jag berättade för henne om dagens gång och hur läget var. Då började hon med att tala om att hon trodde att vi skulle få åka hem igen, hon tyckte inte att jag såg så påverkad ut av dom värkarna jag hade, hon tyckte dom var för milda än. Sen sa hon att det var tråkigt att vi hade åkt så pass långt och sen kanske skulle få åka hem igen. Hon ville inte att vi skulle känna oss ditlurade i onödan. Men jag sa att det inte var någon fara, kände att det var bättre att åka in oavsett ifall det var på gång eller inte. Hon sa att dom skulle börja med att lyssna på bebis hjärtljud och kolla sammandragningar. Sen sa hon även att hon inte trodde jag var öppen många cm, men att dom skulle göra en koll efter hjärtljuden och så. Sen fick jag ligga där ett tag och lyssna på bebis hjärtljud, allting såg bra ut och klockan 17.00 kommer barnmorskan tillbaka för att göra en koll och se om jag är öppen. Jag låg där med spänning och när hon skulle göra kollen märkte vi även att jag hade börjat blöda ännu mer, en riktig blödning. Inte så där fjuttig som den hade varit hela morgonen. Så mitt trosskydd jag hade på mig gjorde inte mycket nytta. Hon talade om för mig hur hon skulle göra och jag låg där rätt nervös, förväntade mig bara att hon skulle säga att vi skulle få åka hem, eftersom att även barnmorskan trodde det. Men när hon kände efter så tittade hon upp på mig och såg väldigt chockad ut och även så kom ett stort leende på hennes läppar och hon sa ”Men herregud, ni ska ha barn. Du är öppen 8 cm.” Jag blev helt paff, trodde inte det var sant. Hon fortsatte med att säga ”Det är helt sjukt, du är född 92, förstföderska och kommer in med knappt några värkar alls och är öppen hela 8 cm. Vilken superkvinna du är!” Jag blev så lycklig över att det äntligen var dags, all nervositet släppte, alla spänningar och allt bara försvann och jag kände att tårarna kom i ögonen. Äntligen skulle jag få träffa min son! Vi pratade vidare och barnmorskan sa att vi skulle få komma in på ett förlossningsrum, hon sa att det kunde dröja innan allting sätter igång, men det kan även gå fort. Hon gick iväg för att kika efter ett ledigt rum åt oss och kommer sedan tillbaka och säger att jag kommer få ha två andra barnmorskor under förlossningen. Jag fick byta om och ta på mig otroligt snygga trosor, (haha), samt en gigantisk binda. Medan mina värkar blir allt intensivare och börjar göra ännu mer ont så får vi komma in till ett annat rum och hälsa på barnmorskorna, dom var hur snälla som helst, kändes skönt att dom var så omtänksamma.

Dom kom in lite då och då för att kika till mig och den ena barnmorskan frågade mig hur jag hade tänkt över bedövning, jag sa att jag knappt tänkt på det och hon berättar om dom olika alternativen. Jag kände mig inte direkt pepp på något av alternativen förutom att ta lustgas, vilket jag hade tänkt från första början. Var tveksam över ryggmärgsbedövningen, men kände att jag inte skulle våga ta den sprutan. Men vi bestämde att jag skulle fundera vidare på det och säga till när jag ville ha lustgas. Dom kollade bebis hjärtljud ganska ofta och sa att det skulle bli ytterligare en koll hur mycket jag var öppen klockan 19.00. Fick en värmekudde på ryggen, men det gav inga resultat. Började med att ta lite lustgas medan värkarna kom och det kändes mycket skönare, mycket lättare att andas. Men samtidigt kändes det lite läskigt att ta lustgas, var inte alls som jag hade förväntat mig. Värkarna gjorde allt mer ont och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, men som tur var gick tiden fortare än jag trodde och klockan var helt plötsligt 19, då kom dom in igen för att göra en koll och jag var då öppen 10 cm, äntligen tänkte jag, nu händer det. Vattnet hade fortfarande inte gått och vi började prata om det, ena barnmorskan sa att hon kunde ta hål på det och jag sa att jag bara ville att vattnet skulle gå nu så då bestämde hon sig för att göra det. Dom hade ökat på lustgasen och vid ungefär 19.15 så skulle hon precis ta hål så att vattnet gick, men det behövdes inte, för precis då gick vattnet. Det var en stor lättnad måste jag säga, jag hade då fått en stor sackosäck (stavning?) som jag stod och lutade mig mot framåt. Klarade inte av att ligga på rygg, värkarna gjorde så fruktansvärt ont. Medan jag fick en värk så tog jag lustgas och ena barnmorskan masserade mig, det kändes så skönt.

Efter en stund när vattnet hade gått så var jag rätt så borta av lustgasen, men dom frågade om jag ville sätta mig på en pall och jag sa bara att jag kunde göra det. Så passade på att ta mig ner från sängen medan jag inte hade någon värk och satte mig på pallen. Jag var inte så mycket med på vad som hände, utan jag bara gjorde som dom sa, kändes tryggt. Tobias satt bakom mig och jag lutade mig mot honom, började få riktiga krystvärkar och den ena barnmorskan satt på huk framför mig och talade om för mig vad jag skulle göra under värkens gång. Minns att det gjorde fruktansvärt ont i någon sekund men just idag minns jag inte smärtan riktigt. Vet bara att det gjorde ont. Efter en stund så satte dom ett lakan runt barnmorskan som jag höll i med varsin hand och under en värk så drog jag mig framåt med lakanet, gav faktiskt stor effekt och det kändes bra att göra så. Sen fortsatte vi så och dom talade om för mig hur duktig jag var, kändes hur bra som helst. Dom sa efter ett tag att dom kunde se bebisens huvud och jag bara ville få ut honom. Jag kämpade på och blev peppad av både barnmorskorna och Tobias som satt bakom mig och talade om för mig hur duktig jag var. Sen sa barnmorskan helt plötsligt ”Max 5 värkar till nu så är det färdigt.” Hann bara tänka ”Redan?!” så kom en värk till och han ploppade ut, klockan 20.18, så det var en snabb förlossning. Fy tusan vilken mäktig och härlig känsla det var. Kändes helt underbart. Äntligen var han ute, jag såg honom, han var så fin. Jag var helt borta av lustgasen men minns den fantastiska känslan och lyckan av att han var hos oss. Fick honom i famnen och sedan var det dags att lägga sig i sängen igen och få ut moderkakan. Tobias fick ta vår son och det var då det värsta började, jösses vilken smärta. Dom klämde mig på magen och det gjorde så fruktansvärt ont. Moderkakan kom ut fort och jag tappade även mycket blod på kort tid vilket gjorde att det kom in en massa barnmorskor och en läkare på rummet och jag som fortfarande var helt borta och låg där med lustgas förstod ingenting. Hörde lite grann av vad dom pratade om och jag fick dropp i båda armarna, dom gav mig bedövning där nere och började sy lite för att jag sprack, inte så mycket som tur var. Det enda som gjorde riktigt ont var när dom var och tryckte på magen hela tiden, den smärtan går inte att beskriva. Allt annat var helt okej, förutom att det var så mycket på samma gång så jag blev helt chockad.

När dom var klara med allting fick jag min son till bröstet och han började snutta på bröstet. Det var en underbar känsla, var så lycklig. Vi fick vänta på lite fika och medan vi fikade så var det dags för vägning och mätning, han vägde 3770 gram och var 50 cm lång. Efter att jag hade suttit upp ett tag kände jag hur snurrig jag blev i huvudet och att jag höll på att svimma, så jag berättade det för barnmorskan, hon tog ner sängen i liggläge och det blev mycket bättre. Dom kollade blodtrycket på mig och det var 105/55 vilket var lågt, hade även en temp på 35,5 grad. Detta berodde på att jag hade tappat mycket blod så fort, så dom hämtade en säng som jag fick lägga mig i tillsammans med min son så körde dom upp oss till BB-avdelningen. Där fick vi ett rum och fick träffa nattpersonalen. Tiden rullade på och jag kunde inte slita mig från min son. Han var helt perfekt. Dock ville han inte sova något, så vi sov 40 minuter den natten. Klockan 6 på morgonen kom personalen in för en koll.

Jag var fortfarande helt snurrig i skallen och kunde inte stå upp, hade fruktansvärt ont i hela kroppen. Jag låg i sängen hela dagen och gosade med min son, det var det enda orken räckte till. Fick ligga kvar på BB i två nätter för att vara säker på att jag kunde gå innan vi åkte hem. Samma dag som vi åkte hem så var jag fortfarande lite snurrig när jag gick en längre sträcka, men det kändes helt okej och jag ville åka hem, så vi bestämde oss för att göra det. Det var helt underbart att få komma hem och allting har gått jättebra för oss. Vår lilla son växer på sig och mår bra. Första dagarna efter förlossningen var otroligt jobbiga med all smärta, men det har varit värt allting. Att ha blivit mamma är något av det största som hänt mig och det absolut bästa. Trodde aldrig att det skulle kännas så här, det är obeskrivligt.

Jag har under hela min graviditet drömt om den här förlossningen, komma in och vara öppen 8 cm, det går snabbt och allt känns fantastiskt. Bättre än så här kunde det inte bli, att det varit jobbigt efteråt gör inget, för då har jag haft min son hos mig som förgyllt mina dagar. ♥