Hej på er.

Idag har jag haft en slappdag i soffan, större delen av dagen. Har haft migrän och ont i magen, fast på ett konstigt sätt. Jag som är sämst på att förklara kan inte riktigt förklara, men magen har spänt sig på vissa ställen och då har det gjort ont, som ett litet hugg. Fast inget som varit hemskt så att säga. Men det har gjort lite ont bara. Hoppas det är över imorgon. Är väldigt mycket liv i magen nu, vår son är verkligen en liten karate-bebis. Sparkar och har sig som tusan! Det är mysigt.
Efter att Tobias kom hem från jobbet så drog han ut på en springrunda, jag började med maten och vi åt efter att han tagit en dusch. Efter det tog han inisiativet att diska så att jag hann med en lång och skön dusch innan ”Vem vet mest?” började klockan 19.00. Passade på att raka benen (älskar nyrakade ben) och filade fötterna och efter duschen smorde jag in dom, så himla skönt! Försöker ta hand om fötterna så mycket som möjligt nu, det är behövligt. Fram tills nu har vi tittat på ”Halv åtta hos mig” och lite av ”Sommartider” innan det var dags för fotboll. Just nu har det gått cirka 10 minuter av matchen och det står 0-0, min man är väldigt inne i matchen, nästan så han tror att han är med på planen, lite kul.

Igår var vi på första föräldrarkursen, av tre gånger. Det handlade om förlossningen igår och vi fick se en förlossningsfilm, det var helt underbart att se! Ögonblicken när mamman fick upp sitt barn på bröstet och pappan satt bredvid och man såg kärleken i blicken och stoltheten över både sin tjej och barnet. Jag blev rörd! Kärleken har funnits där i 9 månader redan, men den blir verklig när väl barnet är där. Åh, så jag längtar!!
Vi var sex par där, jag var yngst, men det hade jag förväntat mig. Alla verkade riktigt trevliga. Vi fick en liten ”uppgift” till nästa gång, att tänka på våra styrkor respektive rädslor inför förlossningen. Så jag tänkte ta mig lite tid att skriva ett inlägg om det nu.

Jag har, enda sedan jag fick veta hur man föder barn, varit otroligt rädd för det och alltid sagt att jag aldrig kommer våga föda barn. Men jag har alltid velat ha barn, men tänkt att jag är för feg för hela förlossningen. Nu när jag väl är i situationen och vet att jag kommer vara tvungen att göra det, så har jag knappt tänkt på det någonting, min barnmorska frågar varje gång vi kommer dit om jag tänkt något på förlossningen. Men sanningen är den, att nej, det har jag inte. Jag har inte tänkt alls, inte varit rädd, inte någonting, än. Jag vet inte varför, men helt plöstligt så känner jag inte någon rädsla längre. Just nu tänker jag bara att jag kommer övervinna en av mina största rädslor den dagen, den dagen vår son kommer till världen. För det har alltid varit en av mina största rädslor, och det känns stort att jag kommer få vara med om det snart. Om ungefär 9 veckor så ska jag föda barn. Tanken skulle ha skrämt mig för ett år sedan, men idag är jag bara stolt över den. Jag vet att jag kommer klara det, jag vet att jag kommer ha ett bra stöd vid min sida. Självklart är jag beredd på att det kommer göra förbannat ont, men det får man ta, kommer vara värt det i slutet. Men, om det är någon som jag verkligen inte vill, så är det att göra kejsarsnitt. Jag är inte rädd för att dom kommer skära i magen i så fall, utan det är det som är efteråt. Det här med att ha ett ”sår” på magen, jag klarar inte av sår. Är inte direkt påläst hur det går till osv. men jag har så svårt för sår och mår riktigt illa av det. Vet inte ifall man måste hålla på och lägga om det och hålla på, ni kanske förstår lite hur jag menar. Tycker sånt är riktigt obehagligt, aldrig haft något jättesår eller så, men haft mindre sår när man ramlat osv. och bara tanken av att tvätta rent, ta bort förband/plåster och så, det gör mig svimfärdig. Speciellt när det fastnat i såret, usch!

En tanke man har i bakhuvudet är att det kan gå fel, man vet aldrig vad som händer under förlossningen. Både jag och barnet kan råka illa ut, eller någon av oss, risken är liten, men det är ändå en tanke man har där ibland. Men jag försöker tänka så positivt som möjligt och hålla hemska tankar borta, allt känns så mycket bättre då. Jag vet att dom som jobbar på förlossningen kan sitt jobb, dom vet vad dom göra och dom vill mitt bästa. Känns bra att föda i Uppsala (om vi nu är hemma/i Tierp när det är dags), man vet att det är ett bra sjukhus.
Min styrkor inför förlossningen vet jag faktiskt inte om jag kan svara på, det skulle väl vara att jag ser positivt på det och klarar av mer än jag tror. Annars vet jag ärligt inte. Det får jag antagligen reda på när det väl är dags. Ser i alla fall fram emot förlossningen, inte bara för att vår son föds, utan också för att det är en stor sak i livet att gå igenom. Jag tycker det är supermysigt att vara gravid, förlossningen är en del av det och känslan efteråt kan jag inte ens föreställa mig! Att jag ska föda ett liv till vår värld, det är fantastiskt.

 Nu ska jag avrunda inlägget, imorgon går jag in i vecka 32, antar att jag kommer ta lite bilder på magen då och kanske lägger ut på bloggen. Annars dyker det garanterat upp på min Instagram, Niicolek heter jag för er som är intresserade! Ni får ha en fortsatt bra kväll och sova gott inatt, för det tänker jag göra (försöka). Puss & kram! ♥

Hej på er.

Idag går jag in i vecka 31. Kan inte riktigt förstå att det är sant. Redan vecka 31? Det går så extremt fort, aldrig kunnat drömma om att det skulle gå så här fort. Snart har vi vår lilla son hos oss. Vår lilla familj blir snart komplett. Längtan blir bara större och större för varje sekund just nu. Det blir även magen, den växer. Var hos barnmorskan igår och allting såg jättebra ut. Det är så mycket så jag har egentligen noll koll på vad som är vad, men tror det var blodvärdet (?) som blivit mycket bättre än det varit tidigare. Jag mår även riktigt bra nu, jag har fortfarande lite ont i benen och så har jag lite ont i ryggen. Men annars flyter allting på, det enda jag börjat märka nu är att jag kanske börjar bli lite mer känslig nu och kan börja gråta för ingenting, men det är väl så med hormonerna i kroppen.

Förra veckan var jag i Leksand, var hemma hos fina familjen och skulle jobbat torsdag – fredag. Dock blev det bara fredag då jag inte kunde jobba på torsdagen. På morgonen efter att jag vaknat och gått på toaletten så kände jag av en väldigt obehaglig svidande känsla och kände att jag behövde gå på toa hela tiden utan att det kom något. Så jag bestämde mig för att ringa min barnmorska för att fråga om råd, dom skulle ringa tillbaka först vid 14, så det kunde jag inte vänta på. Då ringde jag till vårdcentralen i Leksand, men kom inte fram där, så bestämde mig för att ringa sjukvårdsupplysningen då jag även börjat få ont i området vid njurarna. Jag förklarade situationen och hon sa till mig att jag måste in till vårdcentralen och kolla upp det. Jag sa att jag inte kom fram när jag ringde dom, så hon ringde och fixade en tid åt mig. Tycker att sjukvårdsupplysningen är riktigt bra. Dom har hjälp mig tidigare under graviditeten också. Jag fick en tid 14.45 och om jag hade jobbat skulle jag åkt till Sandviken 14.00. Så fick ringa och säga att jag inte kunde jobba tyvärr. Kändes riktigt tråkigt då jag verkligen sett fram emot lite jobb. Hur som helst fördrev jag tiden på bästa sätt då det började bli riktigt jobbigt. Min bror körde mig till vårdcentralen och jag fick komma in nästan på en gång, gjorde ett urinprov och sjuksköterskan kollade upp det. Dock förstod jag min inte på henne alls, hon verkade inte ha läst varför jag kom dit och hon frågade inte ens. För när hon kom tillbaka så sa hon ”Du har blod i urinet, du har inte mens?” Jag svarade ”Nej, det har jag inte. Jag är gravid så..” och hon fortsatte ”Okej, för du har inte bakterier i urinet och inte äggvita, vi får ta ett stick i fingret” så gjorde hon det och allting såg normalt ut. Därefter tog hon fram ett papper och skulle fylla i lite ja och nej-frågor. Hon började fråga lite frågor och kom återigen till frågan ”Har du mens?” Jag svarade igen ”Nej!” och hon frågade ”Du är inte gravid?” Jag svarade ”Eh.. Jo, jag är ju det.” Och hon såg chockad ut och sa bara ”Jaha..” Efter det så frågade hon lite mer frågor och efter det frågade hon hur länge jag känt av smärta vid njurarna, jag sa att det bara varit i 2-3 timmar och hon sa ”Jaha, 2-3 dagar?” Hon hörde nog inte så jättebra! Jag sa igen att det bara varat i någon timme. Då frågade hon hur länge jag hade känt av att det svidit och sa då sedan i morse. Hon såg jättechockad ut och sa ”Jaha, så du har bara haft symptom en dag?” Då svarade jag ”Ja, men sjukvårdsupplysningen sa att jag skulle åka hit.” Då svarade hon bara ”Men jag tror inte att du kan få komma till en doktor idag, klockan är tre.” Sen fortsatte hon med ”Jag ska gå och fråga någon.” Så gick hon in till en doktor och kommer tillbaka efter en stund och säger ”Doktorn har skrivit ut en medicin till dig nu som du kan äta när du är gravid. Hej då” Sen gick hon bara, så jag fick inte veta vad för medicin eller för vad. Så jag åkte till Apotoket och hämtade ut medicinen, där frågade jag även vad det var och vad den var till för. Hon sa att det var antibiotika, för urinvägsinfektion. Tyckte att det var ett väldigt konstig besök på vårdcentralen, men fick i alla fall hjälp till slut och igår tog jag sista medicinkuren och mår mycket bättre.

Just nu längtar jag efter lite snö, och min underbara hund som jag saknar otroligt mycket. Hon är kvar hos mina föräldrar i Leksand. Men jag ska snart åka dit. Någon gång nästa vecka blir det. På måndag, 18 november, är det första dagen för föräldrarkursen. Men efter det åker jag till Leksand för lite jobb igen. Sen hoppas jag att snön kommer snart så jag får vara ute och leka med Hollie lite om dagarna. Fick jättefina täckbyxor förra året av mina föräldrar i julklapp för att kunna vara ute och leka med henne utan att bli kall och blöt, typiskt att man inte kan ha dom i år då, haha. Det är i alla fall hängslen på dom, så kanske kan ha dom oknäppta och bara dra hängslena över axlarna.

Jag har börjat fundera jättemycket på hur hela situationen kommer att bli när vår son kommer till världen. Jag undrar mycket över hur det kommer fungera ihop med Hollie, hon är en familjehund, men väldigt avundsjuk. Dock gillar hon barn och leker jättebra tillsammans med min brorsdotter (snart 4 år) och vill gärna vara med och leka när hon ser att barn leker. Jag tror och hoppas att allting kommer gå bra och att det kommer fungera bra, men är samtidigt lite nervös, men man får se till så att det blir bra helt enkelt. Hon är otroligt snäll, så tror inte det är några större problem. Sen har jag funderat på hur det kommer bli efter Tobias 10 lediga dagar, när jag ska vara ensam med vår son och hund, måste ut med hunden och barnet och vi bor längst upp i lägenhetshuset utan hiss, måste konka på vagnen då det inte finns någon plats för den någon annanstans. Jag är nog bara lite extra nervös nu när det är första barnet, allt är så nytt och man vet inte riktigt vad man ska göra. Ska jag vara helt ärlig så hade jag gärna bott nära min mamma, men hon kan förvänta sig en del telefonsamtal framöver med frågor, haha! Har alltid sagt att jag vill bo nära mina föräldrar när jag är gravid och får barn, dock blev det inte så nu. Tycker det är lite tråkigt, men man får göra det bästa av situationen. Jag tror att allting kommer gå bra, men man måste vara komma in i alla rutiner först.

 Nu ska jag läsa igenom ett brev jag fått från försäkringskassan om föräldrarpenning. Sen ska jag vila ryggen och ta en kopp varmt te. Fördriva tiden på något sätt.. Så tomt här utan Hollie!! Hoppas allt är bra med er där ute, ta hand om er. Puss & kram! ♥