Hej på er.

Idag har jag haft en slappdag i soffan, större delen av dagen. Har haft migrän och ont i magen, fast på ett konstigt sätt. Jag som är sämst på att förklara kan inte riktigt förklara, men magen har spänt sig på vissa ställen och då har det gjort ont, som ett litet hugg. Fast inget som varit hemskt så att säga. Men det har gjort lite ont bara. Hoppas det är över imorgon. Är väldigt mycket liv i magen nu, vår son är verkligen en liten karate-bebis. Sparkar och har sig som tusan! Det är mysigt.
Efter att Tobias kom hem från jobbet så drog han ut på en springrunda, jag började med maten och vi åt efter att han tagit en dusch. Efter det tog han inisiativet att diska så att jag hann med en lång och skön dusch innan ”Vem vet mest?” började klockan 19.00. Passade på att raka benen (älskar nyrakade ben) och filade fötterna och efter duschen smorde jag in dom, så himla skönt! Försöker ta hand om fötterna så mycket som möjligt nu, det är behövligt. Fram tills nu har vi tittat på ”Halv åtta hos mig” och lite av ”Sommartider” innan det var dags för fotboll. Just nu har det gått cirka 10 minuter av matchen och det står 0-0, min man är väldigt inne i matchen, nästan så han tror att han är med på planen, lite kul.

Igår var vi på första föräldrarkursen, av tre gånger. Det handlade om förlossningen igår och vi fick se en förlossningsfilm, det var helt underbart att se! Ögonblicken när mamman fick upp sitt barn på bröstet och pappan satt bredvid och man såg kärleken i blicken och stoltheten över både sin tjej och barnet. Jag blev rörd! Kärleken har funnits där i 9 månader redan, men den blir verklig när väl barnet är där. Åh, så jag längtar!!
Vi var sex par där, jag var yngst, men det hade jag förväntat mig. Alla verkade riktigt trevliga. Vi fick en liten ”uppgift” till nästa gång, att tänka på våra styrkor respektive rädslor inför förlossningen. Så jag tänkte ta mig lite tid att skriva ett inlägg om det nu.

Jag har, enda sedan jag fick veta hur man föder barn, varit otroligt rädd för det och alltid sagt att jag aldrig kommer våga föda barn. Men jag har alltid velat ha barn, men tänkt att jag är för feg för hela förlossningen. Nu när jag väl är i situationen och vet att jag kommer vara tvungen att göra det, så har jag knappt tänkt på det någonting, min barnmorska frågar varje gång vi kommer dit om jag tänkt något på förlossningen. Men sanningen är den, att nej, det har jag inte. Jag har inte tänkt alls, inte varit rädd, inte någonting, än. Jag vet inte varför, men helt plöstligt så känner jag inte någon rädsla längre. Just nu tänker jag bara att jag kommer övervinna en av mina största rädslor den dagen, den dagen vår son kommer till världen. För det har alltid varit en av mina största rädslor, och det känns stort att jag kommer få vara med om det snart. Om ungefär 9 veckor så ska jag föda barn. Tanken skulle ha skrämt mig för ett år sedan, men idag är jag bara stolt över den. Jag vet att jag kommer klara det, jag vet att jag kommer ha ett bra stöd vid min sida. Självklart är jag beredd på att det kommer göra förbannat ont, men det får man ta, kommer vara värt det i slutet. Men, om det är någon som jag verkligen inte vill, så är det att göra kejsarsnitt. Jag är inte rädd för att dom kommer skära i magen i så fall, utan det är det som är efteråt. Det här med att ha ett ”sår” på magen, jag klarar inte av sår. Är inte direkt påläst hur det går till osv. men jag har så svårt för sår och mår riktigt illa av det. Vet inte ifall man måste hålla på och lägga om det och hålla på, ni kanske förstår lite hur jag menar. Tycker sånt är riktigt obehagligt, aldrig haft något jättesår eller så, men haft mindre sår när man ramlat osv. och bara tanken av att tvätta rent, ta bort förband/plåster och så, det gör mig svimfärdig. Speciellt när det fastnat i såret, usch!

En tanke man har i bakhuvudet är att det kan gå fel, man vet aldrig vad som händer under förlossningen. Både jag och barnet kan råka illa ut, eller någon av oss, risken är liten, men det är ändå en tanke man har där ibland. Men jag försöker tänka så positivt som möjligt och hålla hemska tankar borta, allt känns så mycket bättre då. Jag vet att dom som jobbar på förlossningen kan sitt jobb, dom vet vad dom göra och dom vill mitt bästa. Känns bra att föda i Uppsala (om vi nu är hemma/i Tierp när det är dags), man vet att det är ett bra sjukhus.
Min styrkor inför förlossningen vet jag faktiskt inte om jag kan svara på, det skulle väl vara att jag ser positivt på det och klarar av mer än jag tror. Annars vet jag ärligt inte. Det får jag antagligen reda på när det väl är dags. Ser i alla fall fram emot förlossningen, inte bara för att vår son föds, utan också för att det är en stor sak i livet att gå igenom. Jag tycker det är supermysigt att vara gravid, förlossningen är en del av det och känslan efteråt kan jag inte ens föreställa mig! Att jag ska föda ett liv till vår värld, det är fantastiskt.

 Nu ska jag avrunda inlägget, imorgon går jag in i vecka 32, antar att jag kommer ta lite bilder på magen då och kanske lägger ut på bloggen. Annars dyker det garanterat upp på min Instagram, Niicolek heter jag för er som är intresserade! Ni får ha en fortsatt bra kväll och sova gott inatt, för det tänker jag göra (försöka). Puss & kram! ♥