Hej på er.

 

Tiden bara flyger fram och jag blir bara större och större. Kläderna börjar kännas väldigt tighta nu. Vissa kläder får jag inte ens på mig nu, har ett par byxor jag kan ha åtminstone. Eller två nu, för jag var faktsikt in på H&M och köpte ett par mammabyxor i måndags. Satt riktigt bra och känns mycket skönare. Känner mig ungefär som en valross, haha. Jobbade i helgen som var, torsdag - söndag och dom jag jobbade med hade jag inte träffat på ett bra tag och jag såg blickarna gå ner på magen, så har det varit varje gång jag träffat någon nu. Dom säger hej - Sen går blicken ner till magen, alla kollar på min mage, känns lite konstigt. Senast det hände så sa jag - "Varför kollar alla på min mage hela tiden?" Då sa han - "Man vill ju se om det har hänt något." Ja, det är väl så, men jag har inte riktigt vant mig med tanken att alla vet om det. Gick hur som helst bra att jobba, var jättefint väder och det resulterade i jättemycket folk, så hade fullt upp hela helgen. Jobbade 46 timmar och det räckte gott och väl. Jösses vad trött jag var efter det. 

I måndags var både jag och Tobias lediga och vi åkte in till Valbo för att handla lite. Tog en sväng i några affärer och sedan på IKEA, där vi hittade lite fint till lägenheten. Efter det blev det storhandling av mat, så nu är kyl och frys uppfyllt med gott. Efter det åkte vi hem och lastade av allting och åkte därefter till Tobias föräldrar för att spendera natten då jag ville slippe åka buss till Tierp med Hollie för att jag skulle på ett möte där. Så igår var det möte klockan 15 och efter det så väntade jag på att Tobias skulle komma till Tierp från jobbet och hämta upp mig, så åkte vi hem och lagade mat, städade lite och tittate på Idol, det blev en riktig myskväll.

Idag har jag bakat bröd och hallongrottor. Fyller år imorgon och på lördag får vi finbesök. Ska bli riktigt trevligt! Tobias jobbar just nu och jag tänkte passa på att blogga lite. Går ju även in i gravidvecka 20 idag, så roligt varje gång det är ny vecka. Känns spännande, jag väntar bara på att få känna första sparken nu! Kommer vara underbart. Just idag har jag dock lite ont i sidan av magen och det är mindre roligt, vet inte vad det kan vara, men hoppas bara inte det blir värre. Tänkte lägga ut en bild på magen, inte den bästa, men man ser i alla fall att jag börjar få en jättemage, haha! Ni får ha det så bra, puss så länge! ♥

 

Hej på er, alla glada människor där ute.

Jag tänkte börja med att tala om att jag är med barn, och jag ska skriva ett inlägg om min graviditet hittills. Eftersom jag har valt att inte berätta detta förrän jag varit på ultaljud så ska jag sammafatta lite nu när jag har varit på det.

Jag gick och mådde illa ett bra tag men funderade inte så mycket över det, trodde inte direkt att jag var gravid, men efter ett tag bestämde jag mig ändå för att jag skulle göra ett test. Det första testet jag gjorde visade väldigt väldigt svagt, nästan så svagt att man inte såg det. Så jag tänkte bara att det inte var något. Men jag testade mig igen bara någon dag efter för att se hur det egentligen stod till och då visade stickan två tydligt röda streck. Min första tanke var – ”Det kan inte stämma, är det verkligen sant?” Samtidigt som jag även blev glad. Berättade för min pojkvän och även han blev riktigt glad, tur är väl det. Men för att jag verkligen skulle vara säker så gjorde jag ett till test någon dag efter och det blev lika där, så jag antog att det stämde. Ringde barnmorskan och berättade och fick min första tid, just då var jag i vecka 6 och skulle till barnmorskan vecka 8. Kändes verkligen som en evighet fram till dess, men tiden gick fortare än jag trodde och snart satt vi där, jag och min pojkvän, som ska bli föräldrar. Tanken är fortfarande helt ofattbar, men underbar. 

Från den stunden barnmorskan ropade upp mitt namn och vi fick komma in på rummet så kändes allt helt plötsligt mycket mer verkligt, det pirrade i hela kroppen, vilket lyckorus. Fick svara på en massa frågor och ta prover, allting såg mycket bra ut, härligt! Under det mötet berättade hon att det är ultraljud i vecka 18. Jösses tänkte jag, det är ju en evighet kvar. Kommer kännas som flera år fram till dess. Efter besöket hos barnmorskan så hade jag väldigt jobbiga mornar, illamående och huvudvärk varje dag. Kände när jag vaknade att jag verkligen inte ville gå upp ur sängen, men jag var tvungen, skulle ju ut med hunden. Jag hasade mig upp, klädde på mig och skulle gå ut med Hollie, hela vägen ner för trappen var jag tvungen att hålla i räcket så hårt för att inte ramla ihop, det var så jobbigt. Skakade i hela kroppen, men jag höll ut. När jag kom in igen så var det bara raka vägen och lägga sig i soffan, kunde verkligen inte stå upp på benen. Låg där ett tag innan jag började känna att jag var hungrig, men ville ändå inte äta. Till slut så gjorde jag i ordning något lätt, en macka eller lite fil för att få i mig någonting. Ibland fick jag behålla det, ibland inte. Vissa dagar var verkligen ett helvete rent ut sagt. Tiden gick och jag kände i vecka 13-14 att jag äntligen började må lite bättre, men kände aldrig någon hunger nästan. Kunde gå en hel dag utan att jag ätit och kom på det klockan nio på kvällen.  Men även det blev bättre med tiden, tiden som bara gick, så fort som jag inte kunde ana. 

Nu mår jag mycket bättre, har knappt något illamående, huvudvärk har jag rätt ofta eftersom att jag inte får ta mina migräntabletter nu under graviditeten. Men allting känns toppen förutom ju huvudvärken, mår hur bra som helst verkligen. Har gått ner 4 kilo sedan vecka 8 och jag väntar bara på att få en stor gravidmage och några extra kilon.

Nu – idag, så har jag äntligen varit på det efterlängtade ultaljudet och jag har aldrig tidigare känt en sån lycka som jag gjorde idag. Det var helt fantastiskt, så mysigt att se den lille fara omkring i magen. Innan ultraljudet var barnet beräknat att komma 20 januari, idag fick vi det beräknat den 22 januari. Är i vecka 17+6 idag, så imorgon går jag in i vecka 18, varje gång man går in i en ny vecka så känns det lika spännande, men lite extra nu när jag vet att jag snart kommer få känna de första sparkarna och märka av barnet lite mer, ser fram emot det, kommer nog bli en alldeles speciell känsla.

Skrev tidigare, i det inlägget där jag startade upp bloggen igen att det fanns en till anledning till att jag startade upp bloggen igen och det är just för att jag är gravid. Jag skriver ner saker som jag senare kan se tillbaka på och minnas, jag delar med mig av min lycka och har även fått höra från en del av mina släktingar att jag är dåligt på att informera om saker och ting, vilket säkert stämmer. Men då är det väldigt bra att jag skriver i bloggen så kan dom läsa det om dom vill ha lite mer information.

Nu ska jag mysa med min sambo och underbara hund och klockan åtta är det Idol som gäller. Har ni frågor gällade någonting , vad som helst, så är det bara att fråga! Kommer försöka hålla bloggen uppdaterad med allt som rör graviditeten, för min egen skull framförallt, men även för andras, dom som är intresserade. Så vi hörs någon dag framöver, ha det så bra! Puss på er. ♥

 

Hejsan!

Jag tänkte berätta lite om hur helgen var, och festen som inte riktigt blev som jag – eller någon annan, hade tänkt sig.
Som jag skrev i tidigare inlägg så var jag och min pojkvän bjuda på 70-års fest (35+35) hos hans moster och man. Vi kom dit vid fyra, fick en fördrink, pratade och jag hälsade på alla nya ansikten för min del. Riktigt trevliga människor! Vid fem kom de sista personerna och det var paketöppning som gällde. Av mig, Tobias, Tobias bror Jonas och hans tjej Rebecca fick dom en presentkorg med lite smått och gott, vin, lotter, frukter, ost och kex bland annat. Efter det var det dags att gå på en tipspromenad, dom parade ihop oss och jag fick gå med en som heter Björn. Jag förstod mig först inte riktigt på frågorna, eftersom det inte fanns något svar på dom, egentligen! Men det visade sig att svaren senare skulle komma från tävlingar. 

Efter tipspromenaden, som jag tyckte gick ganska bra, så var det dags för middag. Vi fick sitta mitt emot våran respektive partner. Maten var självklart från T&P’s, Tobias morbrors restaurang där jag har extrajobbat lite. God mat, men jösses så mätt man blev. Efter middagen och lite vila så att maten fick sjunka ner så var det dags att ta reda på svaren till tipspromenaden, för att förklara lite bättre kan jag berätta vilken fråga jag var med på. Frågan var följande: Vem suger bäst? Där var alternativen: 1. Anna X. Nicole 2. Josefin. Då skulle vi alltså stå med händerna bakom ryggen, ha ett sugrör i munnen och ”suga upp” ärtor från en mugg till en annan, 10 stycken, den som var snabbast ”vann” och det var alltså svaret på frågan. Så det var så tipspromenaden gick till. Riktigt rolig grej, men hade man vetat vad det var för tävlingar de olika personerna skulle göra så hade man garanterat svarat annorlunda, så det var bara att gissa sig fram.

Hur som helst, sista frågan var följande: Vem har stört lungor? Där skulle alla på festen delta och man hade alltså inga alternativ att välja mellan. Så det var bara att skriva ett namn, jag och Björn valde Peter (Min pojkvän morbror). Tävligen gick sedan ut på att alla stod i en ring, fick en varsin ballong och den som var snabbast på att blåsa upp ballongen så att den sedan small ”vann” och var rätt svar på frågan. Vi gjorde oss beredda på att börja blåsa, jag fick inte ens i någon luft i min ballong, värdelöst. Men efter det så gick allt åt skogen för min del. Peters ballong smällde, härligt, vi hade rätt på frågan tänkte jag. Sedan fortsatte alla smälla sina ballonger, vilket jag inte var beredd på, inte min hund heller. Hon blev livrädd (vilket jag förstår) och bara sprang iväg. Jag höll inte i kopplet riktigt ordentligt, hon låg så fint bakom min rygg. Så jag for efter henne med världens fart och försökte få henne att stanna samtidigt som jag ville ha en bra grepp om kopplet, dock lyckades hon dra omkull mig och jag vred knät och ramlade rakt ner på gräsmattan, tappade kopplet och hon sprang, så fort hon aldrig sprungit tidigare. Jag fick panik samtidigt som jag kände hur ont det gjorde i knät. Men sen tänkte jag ”Hon har aldrig sprungit mer än 20-30 meter ifrån mig förut, hon kommer. Samtidigt reste jag mig upp och ropade på Tobias, utan resultat, jag ropade igen men han hörde fortfarande inte. Samtidigt kände jag hur fruktansvärt ont det gjorde i knät så jag kunde inte hålla tårarna inne. Anna (Peters sambo) stod ute på vägen med deras ena dotter i famnen och försökte få henne att sova, så hon ropade på Tobias som till slut hörde. Han for efter Hollie och då antog jag att hon garanterat skulle komma till honom. Medan Tobias, hans föräldrar och några till tog cyklarna ut i området för att leta efter Hollie var det en på festen som tog hand om mig, (jag och mitt minne kommer inte ens ihåg vad hon heter, dumma mig) men i alla fall, jag fick is i en handduk, satte mig i soffan och tröck med den där ett tag. Sedan var jag tvungen att ringa Tobias för att höra hur det gick. Hjärtat bultade och paniken steg när han sa att dom inte kunde hitta henne. Jag var tvungen att göra något, så jag for upp ur soffan, frågade Malin (Tobias moster) om jag kunde låna några skor eftersom jag bara hade högklackat. Fick låna ett par skor från hennes man och jag sprang iväg. Visste inte vart jag skulle leta, varken jag eller Hollie känner till området så jag förstod att Hollie var rädd och inte visste vart hon skulle ta vägen. Jag gick runt där och skrek som en galning efter henne, det gav inget resultat. I ren panik ringer jag till min mamma som är flera mil bort på bara gråter, säger att Hollie är borta och inte vet vad jag ska göra. Hon lugnar ner mig lite och säger åt mig att jag ska gå ensam och leta efter Hollie och dom andra ska hålla sig borta eftersom att Hollie lyssnar på mig och är väldigt rädd och feg av sig. Jag mötte Peter under tiden som frågade om jag ville ta hans cykel, så då gjorde jag det, la på telefonen och cyklade iväg så fort jag kunde, ropade på Hollie utan resultat. Cyklade åt ett annat håll, in på alla småvägar jag hittade, cyklade bara på så fort jag kunde och jag var helt slut, men jag vägrade ge upp, jag skulle hitta henne! Skrek hela tiden hennes namn och hoppades på att hon skulle höra mig och komma springandes. Samtidigt som jag fick mer och mer panik över att jag inte skulle hitta henne så åkte jag förbi ett hus, en dam stannade mig och frågade om jag letade efter en vit schäfer, ”JA!” Blev hur glad som helst, men det visade sig att hon hade sprungit förbi där för 10-15 minuter sedan och var på väg mot Karlholm, där vi bor. Så jag trodde att hon skulle springa hem. Jag tackade för hjälpen och cyklade vidare. Sedan stannade jag utanför ett hus där det var folk ute, frågade om dom hade sett henne, men dom hade inte gjort det, så fick dom mitt telefonnummer och skulle ringa ifall dom såg henne, snälla människor det finns. Cyklade vidare och efter ett tag stannade ytterligare en dam mig vid hennes hus och frågade om jag letade efter en vit schäfer, hennes man sa att Hollie hade sprungit förbi där för 10 minuter sedan i 300. Hon hade inte ens brytt sig om deras två hundar som var ute och skällde, vilket inte är normalt för att vara hon. Jag cyklade vidare mot Karlholms-hållet där dom sa att hon sprang och jag mötte Tobias föräldrar. Vi cyklade tillsammans ute på stora vägen och skrek efter Hollie. Jag bestämde mig för att ringa polisen och se om dom kunde gå ut med en varning på radion för att hon inte skulle bli påkörd. Dom sa att dom skulle se vad dom kunde göra, mycket snällt.. Hur svårt ska det vara att bara göra det? Jag ringde även Tobias och bad honom hämta bilen och komma. Efter ett tag kom han och Peter följde med, då tog Peter min cykel och jag satte mig i bilen, vi åkte iväg och letade för fullt. Jag blev mer och mer ledsen, visste inte vart jag skulle ta vägen. Fick sån panik! Hon hade kopplet på sig när hon sprang iväg så jag var rädd att hon hade fastnat någonstans i skogen. Tobias försökte lugna ner mig allt han kunde medan han körde. Vi åkte lite överallt men det gav inga resultat. Jag ville verkligen åka hem till Karlholm och kolla så hon inte var där, så vi gjorde det, men hon var inte där. Vi gick till några grannar och bad dom ringa ifall hon skulle dyka upp och det ställe dom upp på. Det allt mörkare och mörkare ute och jag var livrädd över att jag aldrig mer skulle få se henne eller se henne ligga där på vägen, överkörd. Jag bara grät och grät, Tobias fick stå ut med mycket i lördags. Paniken vägrade släppa och jag kände bara hur hoppet började försvinna. Vi fortsatte åka runt och leta och stannade på några ställen och ropade efter henne, på ett ställe när jag ropade var det några hundar som skällde och vi åkte dit och han som bor där berättade att hans hundar hade varit väldigt oroliga och skällt senaste timmen, som att det skulle varit något där som störde dom. Snäll som han var fick vi komma in på gården och ropa efter Hollie, han hämtade även sin Jeep så vi kunde åka ner på åkern bakom hans hus och leta. Det gav dock inga resultat, han fick mitt telefonnummer och skulle ringa om hon dök upp.

Jag och Tobias bestämde oss för att åka hem till hans föräldrar i Tierp för att se om hon möjligtvis hade hittat dit, men det hade hon tyvärr inte. Vi åkte tillbaka till festen för att jag skulle lämna tillbaka skorna och hämta mina. Dom som var på festen stod och pratade med Tobias då medan jag satt i bilen och grät och jag hörde dom säga att vi skulle ge upp för då och leta vidare dagen efter, för det var ingen idé, vi skulle tydligen inte hitta henne. Jag kände hur arg jag blev, inte för att vara dum eller så, men jag förstod inte varför dom sa att vi skulle ge upp. Visst, det hade inte gett resultat hittills och det var jättemörkt ute, dimman hade börjat krypa sig fram och det var jättesvårt att se på vägarna. Men jag vägrade ge upp, sa det så fort Tobias satte sig i bilen, han förstod mig och vi åkte iväg. Han frågade om vi skulle åka mot Karlholm och leta eller ta ytterligare en sväng i Tierp. Jag sa bara ”Jag vet inte, jag vet ingenting just nu”. Jag var så ledsen och mådde så jäkla dåligt som aldrig förr, var livrädd. Trodde verkligen att jag aldrig mer skulle få se henne, den  tanken gjorde så himla ont. Vi åkte omkring i Tierp igen, gav inte några resultat, som tidigare. Sen åkte vi ut från Tierp och på vägen ut så sa jag till Tobias ”Tänk om jag aldrig mer får se henne..” Han sa ”Tänk inte så, sluta.” Då sa jag ”Men det är inte så lätt att tänka positivt, ska jag bara tänka – Nej men vi hittar henne om två sekunder?” Hann inte mer än åka 50-100 meter innan Tobias skrek ”Där är hon!!” Jag förstod ingenting, bara slängde mig ur bilen och ropade på henne och där kommer hon, hon ser livrädd ut och jag ropar på henne en gång till och hon kommer mit mig och jag bara kramar om henne och känner hur blöt hon är, håller i henne så hårt som aldrig förr. Blev så glad så jag grät ännu mer, det kändes så himla bra! Tobias tog tag i kopplet och tog in henne i buren i bilen och jag gick dit och kramade om henne igen, såg hur skitig hon var, alldeles svart som svansen. Vet inte riktigt vad hon haft för sig för bus, men vilken lättnad! Vi åkte tillbaka till festen och berättade att vi hade hittat henne och sedan åkte vi till Tobias föräldrar och tvättade av henne. Efter det åkte vi hem och sov, för trötta var vi.

Det är det värsta jag varit med om, men jag är så otroligt glad och tacksam över alla som engagerade sig i sökandet och stöttade mig. Det var många som delade status på Facebook så att fler skulle se det, det var många som var ute och letade efter henne och min mamma och Tobias försökte hela tiden lugna ner mig i min panik. Utan dom skulle jag aldrig klarat av den kvällen! Tack för allt. Ni är guld värda och jag är så otroligt glad över att jag har er. Idag när jag ser min underbara hund i ögonen känner jag inte annat än tacksamhet, och lycka! ♥

 

Hej på er. ♥

 

Jag har bestämt mig för att börja blogga igen, dels för att jag gillar att skriva och för att jag tycker det är roligt. Men finns även lite andra anledningar som jag kommer att berätta om senare.

Det var väldigt länge sedan jag bloggade nu, jag har inte haft internet på datorn sedan jag flyttade hemifrån, alltså förra året i augusti. Har bara haft internet på mobilen och jag tycker det är roligare att blogga från datorn. Nu har jag internet på datorn till och från, så det kommer nog komma en del mobilinlägg nu ändå eftersom att jag vill hålla bloggen igång. 

 

Sitter just nu och tittar på AIK - Manchester United. Riktigt spännande! Andra halvlek har precis börjat och det står 0-0. Skulle vara roligt med vinst för AIK. Men vi får se hur det blir med den saken helt enkelt :) 

 

Min sambo jobbar just nu och jag är ensam med min lille hund, Hollie. Jag och Tobias flyttade ihop i slutet av april och bor i Karlholmsbruk, ingen vet vart det ligger så därför kan jag säga, utanför Gävle. Det är ett mysigt område men rätt tråkigt också. Bor mest pensionärer här och jag känner ingen här omkring, så jag har inte mycket att göra om dagarna. Jag har inte sökt något jobb sedan jag flyttade hit men min pojkväns morbror har catering på Tierps Arena och även en egen restaurang inne i Tierp, (2,5 mil från där vi bor) så jag har jobbat på arenan på en del evenemang där och även lite extra på restaurangen och hittills har jag klarat mig bra på det. I söndags kom jag hem från Leksand, har varit där i två veckor och hälsat på min familj och även jobbat. Jobbade 8 dagar under Classic car week i Rättvik. Var rätt tufft faktiskt. Det var mycket mycket mer folk än tidigare år och vi hade mycket mer att göra i år, berättade Ulla som jag jobbade med och hon har jobbat där några år. Blev över 100 timmars jobb på dom dagarna och det är normalt 2,5 arbetsvecka i det "normala" arbetslivet. Det var roligt, men jobbigt. 

 

På lördag är det 70 års fest som gäller (35 + 35 år). Min pojkväns moster och hennes man ska ha fest så vi ska dit, det ser jag fram emot. Helgen efter det blir det namngivning för söta Mila, som är min pojkväns morbrors barn. Veckan efter det fyller jag 21 år, tråkig ålder. Det är på en torsdag så jag antar att det inte kommer hända allt för mycket. 

 

Eftersom jag gjort en nystart på bloggen så bestämde jag mig även för att göra en helt ny design, så har suttit och pillat med den ett tag nu. Vet inte om jag är riktigt nöjd, men kommer ha den ett tag framöver i alla fall. Nu är jag allt för inne i matchen så tar lång tid att skriva, dags att avrunda. Står 1-0 till AIK nu, hoppas dom håller detta! Riktigt bra grabbar. 

 

Ha det så bra allihopa, vi hörs! Puss. ♥