Det här är inget inlägg till er som läser egentligen, det är riktat till mig själv och till en speciell person i mitt liv. Jag skriver det mest för att alltid ha det kvar, inte för att jag någonsin kommer glömma det, men jag älskar att ha saker nedskrivna.




Det här började för ungefär två år sedan, på Lunarstorm, tro det eller ej, men jag är överlycklig över att jag var den där lilla tönten som satt inne på Lunarstorm helt utan anledning egentligen. Egentligen gillade jag inte sidan eller så, tyckte bara att det var roligt att vara den där tönten. Men jag är otroligt glad över vad sidan gav mig. Jag undrar hur allting skulle varit om jag inte hade "hängt" på Lunarstorm? Jag hade ju inte varit hel, hade saknat en stor del i mitt hjärta. Kan inte ens tänka tanken, jag sitter här med tårar i ögonen nu när jag skriver detta. Går inte att tänka tanken hur livet skulle sett ut utan dig.

Vi pratade i den så kallade gästboken i någon månad, jag var inte den där personen som frågade efter msn, det gjorde inte han heller. Men sen kände jag att det var något speciellt med den där personen, så en dag frågade jag om "kungens" msn. Och jag fick den! Vi började prata en hel del på msn. Jag har alla konversationerna kvar, sitter och läser dom ibland. Hur töntig var man inte? Men det är så underbart! Vi pratade nästan varje dag. Sen sommaren 2009, var vårat hus som vi byggde klart, så när vi flyttade hit så hade vi inte internet på 5 veckor, och när jag väl hade fått internet så var inte den här personen inne något på msn, jag blev rädd. Jag trodde att han hade tagit bort mig, men sen två veckor senare såg jag att han var inloggad. Och om jag blev glad! Då hade det varit något fel på hans dator under dom veckorna. Jag blev så fjolligt glad när jag såg att han var inne så det var sjukt. Jag skrev bland annat "Men hallå, jag har saknat dig massor" Då svarade han "Jag dig med faktiskt" Han gjorde även fyra superglada smileys efter.

Tiden gick, vi fortsatte prata. Den 20 oktober 2009 ringde jag honom för första gången, kommer ihåg hur nervös man var, man visste inte alls vad man skulle säga. Det var hemskt! Men så underbart att få höra hans röst. Efter det fortsatte vi prata i telefonen rätt mycket. Jag kommer ihåg när han hela tiden ville att jag skulle våga säga hans efternamn, men jag vågade inte. Hade ingen aning om hur man uttalade det.

Sen bestämde vi oss för att ses, jag förstod inte hur jag vågade, men det var verkligen speciellt. Jag trodde aldrig att det skulle gå så bra som det gick, jag trodde att jag skulle få fetaste dissen av honom. Vi hade pratat lite om det där med att pussas också, jag sa att jag inte vågade ta första steget, han vågade inte heller sa han. Och han sa att han kunde fråga mig när jag ville ha första pussen. Jag sa nej! Det ville jag inte. Det skulle bli så pinsamt.

Sen åkte jag dit, 2 januari 2010. 118 mil hemifrån, det var långt. Fattade inte vad jag gav mig in på. När jag satte mig på flyget var jag så nervös så jag visste inte vart jag skulle ta vägen, när jag gick av flyget var det ännu värre. När jag kom in genom dörren såg jag honom på en gång. Han var så fin! Jag fick en kram och jag sa "Vad fina kinder du har" Och ja, vi hade pratat om det, att det skulle vara roligt om någon av oss sa det när vi stod där. Så jag var tvungen! Vi stod där mestadels i tystnad medans jag väntade på väskan. Sen åkte vi hem till honom. Jag var blyg och nervös. Vi gick in på hans rum, sa litegranna. Han la sig i sängen och jag satte mig på kanten, då sa han "Du vågar lägga dig ned" Då la jag mig ned bredvid honom på mage. Jag fattade inte att jag var där, jag var verkligen där. Hos honom! Vi käkade pizza och jag var så nervös att jag knappt kunde äta något. När vi låg i sängen sa han "Ska jag fråga något du inte vill?" Jag skakade nervöst på huvudet. Men han sa det, "När vill du ha första pussen?" Jag röck på axlarna, visste inte vad jag skulle säga. Han frågade "Nu?" Då nickade jag på huvudet och jag fick den bästa pussen i mitt liv. Det var fantastiskt! 

Det blev en vecka full av mys och jag förstod inte hur det kunde kännas så bra, jag kunde inte sluta le. Han gav mig en sån glädje. Jag trivdes så bra med honom! Det kändes redan efter första dagen att vi hade träffats flera gånger än en. Det var magiskt! Men den 9 januari när jag åkte hem, kände jag mig så ensam, så tom. Grät som aldrig förr! När jag såg att en tår föll från hans kind, så förstod jag att det här är på riktigt! Alla gånger vi har setts har varit otroligt underbara och speciella, jag blir hel när jag träffar honom. Jag blir glad, jag mår bra, jag känner mig speciellt. När jag går där bredvid honom känner jag mig fin, fin för honom. Jag vet att jag är det! Han är min kraft. Allt jag gör med honom blir så magiskt. 

Nu har det gått 1 år och 15 dagar sedan vi träffades, jag är så stolt över mig själv att jag har klarat det, även fast det är ett sånt avstånd mellan oss. Visst hade jag önskat att han hade bott 10 minuter ifrån mig, men jag ska inte klaga. Jag har det bra med honom och jag älskar honom av hela mitt hjärta, vad mer kan man begära? Jag vet att jag har hela livet framför mig, men jag har hittat den jag vill leva med, och så ska det bli. Min största dröm är att få leva med honom, bilda familj med honom och gifta mig med honom. Han är mitt allt. Jag har aldrig känt så här för någon och det går inte att beskriva kärleken, den är så äkta den kan bli.

Jag tycker att det är helt otroligt att vi ändå har kunnat ses så mycket som vi faktiskt gjort. Jag menar, inte lätt att ses så ofta (Skolan, pengar osv.) när man bor i Leksand och ens pojkvän i Kiruna. En sak är säker, om jag inte hade velat det här så hade jag aldrig lagt ut så mycket pengar på resorna, men det är så värt det. Det jag ser fram emot mest med dig just nu, är att gå balen med dig och sedan kommer du hit, till mig. Jag önskar, hoppas och tror att det för alltid kommer vara vi.

 

 

Jag älskar dig, min fina pojkvän! Du är det bästa som hänt mig. ♥

 

Min lycka!