Nu var det bra länge sedan jag skrev i bloggen, har väl haft en liten paus kanske man kan säga. Men idag kände jag att jag har saknat det lite. Inte för att jag skriver något vettigt, men jag gillar att skriva av mig.

 

Idag läste jag ett inlägg som ett tjej hade skrivit på sin blogg, om att hon hade ångest varje dag över hur hon ser ut och att det är jobbigt att gå och sträva efter att bli "snyggast", "sexigast" osv.

Men tjejer, kom igen. Ni är fina som ni är, precis som ni är. Man ska inte gå och sträva efter att se ut som någon annan, för så kommer det ändå inte bli och man ska inte vara missnöjd med det man har i livet utan man ska istället vara glad över det. Det finns bara en som dig, en som mig och en av alla här på jorden och man är född till den man är, varför ska man då vilja vara någon annan? Men sen ska jag inte neka det heller, visst kan man se en person någon gång och tänka att man kanske hellre hade sett ut så, men varför egentligen? Det är bara korkat. Tänk på att du är unik som du är och att det aldrig kommer vara någon som kan mäta sig med dig. Alla har sina egna utseenden och alla är speciella och fina som dom är. Sen det här med orden "snyggast" osv. Just det där "ast". Borde inte få finnas, hur kan man veta vad som är snygg"ast"? Vem har bestämt vad som ska vara idealet för snyggast, och allt därtill. Det är samma som att man kan inte säga att en person är normal, för det finns ingen människa på den här jorden som vet vad normal är. Om man tänker efter på såna ord, som normal, då vet man inte vad det är. 

 

Jag tycker det är rätt sjukt hur mycket utseendefixerat samhället blivit på senare tid. Allt ska handla om att man måste träna en massa, ha den "perfekta" (ingen är perfekt) kroppen, man måste se bra ut på alla sätt. Man ska inte behöva se ut på ett visst sätt för att passa in i en grupp av människor. Det är så idiotiskt.

 

Jag är långt ifrån något som ens skulle kunna kallas perfekt. Jag är inte normal, inte onormal eller något liknande. Jag är bara mig själv. En tjej som för ett år sedan låg på botten och aldrig trodde att hon skulle orka sig upp igen och uppskatta livet. Men idag står jag här, starkare än någonsin. Har fortfarande dåligt självförtroende, det nekar jag inte till. Men jag är ändå nöjd över den jag är och jag mår bra över att jag är just jag och ingen annan. Jag har lärt mig så mycket det senaste året. Framförallt att man ska uppskatta sig själv. 

 

Jag är också sjukt less på att vissa inte ens ger en del personer en chans på grund av utseendet. Varför ska det vara så svårt för folk att förstå att det är insidan som har störst betydelse? Jag kan ärligt säga att jag inte är den som går på utseendet ett dugg, sällan någon tror på mig när jag säger det. Men helt ärligt, det finns en kille som har varit så jäkla snygg i mina ögon i flera år, men sen lärde jag känna honom och fick se hans insida, då var han inte alls lika snygg längre. Sen finns det även en kille, som jag tyckte var varken fin eller ful på något sätt, som jag pratade med, träffade, lärde känna och helt plötsligt var han den finaste jag visste för studen. För mig har insidan sån stor roll här i livet och den vänder personer till det finare, men även till det fulare. Gäller även kompisar, jag vill ju inte vara vän med någon som är en idiot och om jag hade haft världens underbaraste vän som var jätteful hade inte det spelat någon roll. Jag hoppas att människorna ska börja tänka ett steg längre och inse att det inte är en perfekt värld vi lever i och att det inte finns något/någon som är perfekt. Öppna ögonen.

 

Over and out, peace. / En helt vanlig tjej.