14 augusti 2013. Kvällen min hund försvann.

Hejsan!

Jag tänkte berätta lite om hur helgen var, och festen som inte riktigt blev som jag – eller någon annan, hade tänkt sig.
Som jag skrev i tidigare inlägg så var jag och min pojkvän bjuda på 70-års fest (35+35) hos hans moster och man. Vi kom dit vid fyra, fick en fördrink, pratade och jag hälsade på alla nya ansikten för min del. Riktigt trevliga människor! Vid fem kom de sista personerna och det var paketöppning som gällde. Av mig, Tobias, Tobias bror Jonas och hans tjej Rebecca fick dom en presentkorg med lite smått och gott, vin, lotter, frukter, ost och kex bland annat. Efter det var det dags att gå på en tipspromenad, dom parade ihop oss och jag fick gå med en som heter Björn. Jag förstod mig först inte riktigt på frågorna, eftersom det inte fanns något svar på dom, egentligen! Men det visade sig att svaren senare skulle komma från tävlingar. 

Efter tipspromenaden, som jag tyckte gick ganska bra, så var det dags för middag. Vi fick sitta mitt emot våran respektive partner. Maten var självklart från T&P’s, Tobias morbrors restaurang där jag har extrajobbat lite. God mat, men jösses så mätt man blev. Efter middagen och lite vila så att maten fick sjunka ner så var det dags att ta reda på svaren till tipspromenaden, för att förklara lite bättre kan jag berätta vilken fråga jag var med på. Frågan var följande: Vem suger bäst? Där var alternativen: 1. Anna X. Nicole 2. Josefin. Då skulle vi alltså stå med händerna bakom ryggen, ha ett sugrör i munnen och ”suga upp” ärtor från en mugg till en annan, 10 stycken, den som var snabbast ”vann” och det var alltså svaret på frågan. Så det var så tipspromenaden gick till. Riktigt rolig grej, men hade man vetat vad det var för tävlingar de olika personerna skulle göra så hade man garanterat svarat annorlunda, så det var bara att gissa sig fram.

Hur som helst, sista frågan var följande: Vem har stört lungor? Där skulle alla på festen delta och man hade alltså inga alternativ att välja mellan. Så det var bara att skriva ett namn, jag och Björn valde Peter (Min pojkvän morbror). Tävligen gick sedan ut på att alla stod i en ring, fick en varsin ballong och den som var snabbast på att blåsa upp ballongen så att den sedan small ”vann” och var rätt svar på frågan. Vi gjorde oss beredda på att börja blåsa, jag fick inte ens i någon luft i min ballong, värdelöst. Men efter det så gick allt åt skogen för min del. Peters ballong smällde, härligt, vi hade rätt på frågan tänkte jag. Sedan fortsatte alla smälla sina ballonger, vilket jag inte var beredd på, inte min hund heller. Hon blev livrädd (vilket jag förstår) och bara sprang iväg. Jag höll inte i kopplet riktigt ordentligt, hon låg så fint bakom min rygg. Så jag for efter henne med världens fart och försökte få henne att stanna samtidigt som jag ville ha en bra grepp om kopplet, dock lyckades hon dra omkull mig och jag vred knät och ramlade rakt ner på gräsmattan, tappade kopplet och hon sprang, så fort hon aldrig sprungit tidigare. Jag fick panik samtidigt som jag kände hur ont det gjorde i knät. Men sen tänkte jag ”Hon har aldrig sprungit mer än 20-30 meter ifrån mig förut, hon kommer. Samtidigt reste jag mig upp och ropade på Tobias, utan resultat, jag ropade igen men han hörde fortfarande inte. Samtidigt kände jag hur fruktansvärt ont det gjorde i knät så jag kunde inte hålla tårarna inne. Anna (Peters sambo) stod ute på vägen med deras ena dotter i famnen och försökte få henne att sova, så hon ropade på Tobias som till slut hörde. Han for efter Hollie och då antog jag att hon garanterat skulle komma till honom. Medan Tobias, hans föräldrar och några till tog cyklarna ut i området för att leta efter Hollie var det en på festen som tog hand om mig, (jag och mitt minne kommer inte ens ihåg vad hon heter, dumma mig) men i alla fall, jag fick is i en handduk, satte mig i soffan och tröck med den där ett tag. Sedan var jag tvungen att ringa Tobias för att höra hur det gick. Hjärtat bultade och paniken steg när han sa att dom inte kunde hitta henne. Jag var tvungen att göra något, så jag for upp ur soffan, frågade Malin (Tobias moster) om jag kunde låna några skor eftersom jag bara hade högklackat. Fick låna ett par skor från hennes man och jag sprang iväg. Visste inte vart jag skulle leta, varken jag eller Hollie känner till området så jag förstod att Hollie var rädd och inte visste vart hon skulle ta vägen. Jag gick runt där och skrek som en galning efter henne, det gav inget resultat. I ren panik ringer jag till min mamma som är flera mil bort på bara gråter, säger att Hollie är borta och inte vet vad jag ska göra. Hon lugnar ner mig lite och säger åt mig att jag ska gå ensam och leta efter Hollie och dom andra ska hålla sig borta eftersom att Hollie lyssnar på mig och är väldigt rädd och feg av sig. Jag mötte Peter under tiden som frågade om jag ville ta hans cykel, så då gjorde jag det, la på telefonen och cyklade iväg så fort jag kunde, ropade på Hollie utan resultat. Cyklade åt ett annat håll, in på alla småvägar jag hittade, cyklade bara på så fort jag kunde och jag var helt slut, men jag vägrade ge upp, jag skulle hitta henne! Skrek hela tiden hennes namn och hoppades på att hon skulle höra mig och komma springandes. Samtidigt som jag fick mer och mer panik över att jag inte skulle hitta henne så åkte jag förbi ett hus, en dam stannade mig och frågade om jag letade efter en vit schäfer, ”JA!” Blev hur glad som helst, men det visade sig att hon hade sprungit förbi där för 10-15 minuter sedan och var på väg mot Karlholm, där vi bor. Så jag trodde att hon skulle springa hem. Jag tackade för hjälpen och cyklade vidare. Sedan stannade jag utanför ett hus där det var folk ute, frågade om dom hade sett henne, men dom hade inte gjort det, så fick dom mitt telefonnummer och skulle ringa ifall dom såg henne, snälla människor det finns. Cyklade vidare och efter ett tag stannade ytterligare en dam mig vid hennes hus och frågade om jag letade efter en vit schäfer, hennes man sa att Hollie hade sprungit förbi där för 10 minuter sedan i 300. Hon hade inte ens brytt sig om deras två hundar som var ute och skällde, vilket inte är normalt för att vara hon. Jag cyklade vidare mot Karlholms-hållet där dom sa att hon sprang och jag mötte Tobias föräldrar. Vi cyklade tillsammans ute på stora vägen och skrek efter Hollie. Jag bestämde mig för att ringa polisen och se om dom kunde gå ut med en varning på radion för att hon inte skulle bli påkörd. Dom sa att dom skulle se vad dom kunde göra, mycket snällt.. Hur svårt ska det vara att bara göra det? Jag ringde även Tobias och bad honom hämta bilen och komma. Efter ett tag kom han och Peter följde med, då tog Peter min cykel och jag satte mig i bilen, vi åkte iväg och letade för fullt. Jag blev mer och mer ledsen, visste inte vart jag skulle ta vägen. Fick sån panik! Hon hade kopplet på sig när hon sprang iväg så jag var rädd att hon hade fastnat någonstans i skogen. Tobias försökte lugna ner mig allt han kunde medan han körde. Vi åkte lite överallt men det gav inga resultat. Jag ville verkligen åka hem till Karlholm och kolla så hon inte var där, så vi gjorde det, men hon var inte där. Vi gick till några grannar och bad dom ringa ifall hon skulle dyka upp och det ställe dom upp på. Det allt mörkare och mörkare ute och jag var livrädd över att jag aldrig mer skulle få se henne eller se henne ligga där på vägen, överkörd. Jag bara grät och grät, Tobias fick stå ut med mycket i lördags. Paniken vägrade släppa och jag kände bara hur hoppet började försvinna. Vi fortsatte åka runt och leta och stannade på några ställen och ropade efter henne, på ett ställe när jag ropade var det några hundar som skällde och vi åkte dit och han som bor där berättade att hans hundar hade varit väldigt oroliga och skällt senaste timmen, som att det skulle varit något där som störde dom. Snäll som han var fick vi komma in på gården och ropa efter Hollie, han hämtade även sin Jeep så vi kunde åka ner på åkern bakom hans hus och leta. Det gav dock inga resultat, han fick mitt telefonnummer och skulle ringa om hon dök upp.

Jag och Tobias bestämde oss för att åka hem till hans föräldrar i Tierp för att se om hon möjligtvis hade hittat dit, men det hade hon tyvärr inte. Vi åkte tillbaka till festen för att jag skulle lämna tillbaka skorna och hämta mina. Dom som var på festen stod och pratade med Tobias då medan jag satt i bilen och grät och jag hörde dom säga att vi skulle ge upp för då och leta vidare dagen efter, för det var ingen idé, vi skulle tydligen inte hitta henne. Jag kände hur arg jag blev, inte för att vara dum eller så, men jag förstod inte varför dom sa att vi skulle ge upp. Visst, det hade inte gett resultat hittills och det var jättemörkt ute, dimman hade börjat krypa sig fram och det var jättesvårt att se på vägarna. Men jag vägrade ge upp, sa det så fort Tobias satte sig i bilen, han förstod mig och vi åkte iväg. Han frågade om vi skulle åka mot Karlholm och leta eller ta ytterligare en sväng i Tierp. Jag sa bara ”Jag vet inte, jag vet ingenting just nu”. Jag var så ledsen och mådde så jäkla dåligt som aldrig förr, var livrädd. Trodde verkligen att jag aldrig mer skulle få se henne, den  tanken gjorde så himla ont. Vi åkte omkring i Tierp igen, gav inte några resultat, som tidigare. Sen åkte vi ut från Tierp och på vägen ut så sa jag till Tobias ”Tänk om jag aldrig mer får se henne..” Han sa ”Tänk inte så, sluta.” Då sa jag ”Men det är inte så lätt att tänka positivt, ska jag bara tänka – Nej men vi hittar henne om två sekunder?” Hann inte mer än åka 50-100 meter innan Tobias skrek ”Där är hon!!” Jag förstod ingenting, bara slängde mig ur bilen och ropade på henne och där kommer hon, hon ser livrädd ut och jag ropar på henne en gång till och hon kommer mit mig och jag bara kramar om henne och känner hur blöt hon är, håller i henne så hårt som aldrig förr. Blev så glad så jag grät ännu mer, det kändes så himla bra! Tobias tog tag i kopplet och tog in henne i buren i bilen och jag gick dit och kramade om henne igen, såg hur skitig hon var, alldeles svart som svansen. Vet inte riktigt vad hon haft för sig för bus, men vilken lättnad! Vi åkte tillbaka till festen och berättade att vi hade hittat henne och sedan åkte vi till Tobias föräldrar och tvättade av henne. Efter det åkte vi hem och sov, för trötta var vi.

Det är det värsta jag varit med om, men jag är så otroligt glad och tacksam över alla som engagerade sig i sökandet och stöttade mig. Det var många som delade status på Facebook så att fler skulle se det, det var många som var ute och letade efter henne och min mamma och Tobias försökte hela tiden lugna ner mig i min panik. Utan dom skulle jag aldrig klarat av den kvällen! Tack för allt. Ni är guld värda och jag är så otroligt glad över att jag har er. Idag när jag ser min underbara hund i ögonen känner jag inte annat än tacksamhet, och lycka! ♥

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0