Idag har det hänt, det som jag har haft i en tanke så länge. Jag trodde bara inte att det skulle gå så fort. Min fina, bästa, sötaste Baloo har försvunnit från världen. Min ängel! Jag minns allting som igår.. Jag satt uppe på mitt rum och hör mamma ropa "Nicole, morfar är här, kom och kolla vad han har med sig" Min första tanke var "Om det är en hund så kommer jag hata morfar" Jag hade sån fobi för hundar, jag kunde inte ens gå förbi en hund i koppel, jag var så rädd. Jag gick ned för trappen hemma och tittade ut genom dörren som stod öppen, och där stod han, Baloo! Världens sötaste hund. Men jag blev så rädd och arg! Jag vågade inte gå ut från mitt rum den dagen. Jag satt inne på rummet och såg Baloo springa runt på våran bakgård. Hade aldrig sett något sötare!

Jag brukade alltid åka till min morfar en vecka på sommarlovet förut och jag ville ju det, även fast han hade skaffat sig en hund. Och så blev det också, jag åkte dit på sommarlovet, med min bror! Mina föräldrar skjutsade dit oss för vi var inte så gamla och det var en bit att åka. När dom hade sagt hej och så till morfar och Siv så satte dom sig i bilen fort som attan och körde hem igen för att jag inte skulle ångra mig. Jag var livrädd för Baloo i början, han fick vara instängd bakom ett galler på trappen eller i en gård på tomten. När det hade gått några dagar på veckan så skulle vi ut och gå med Baloo, och då frågade morfar mig om jag ville hålla i kopplet, jag sa ja! Vet inte hur jag vågade, men det gick.. Jag var så stolt! Direkt när vi kom hem till morfar igen ringde jag mamma och var helt uppspelt och sa "Mamma, mamma! Jag har hållt i repet" Jag var verkligen lycklig då. Allt eftersom började jag leka med Baloo mer och mer. Han räddade mig, från den värsta rädslan jag någonsin haft. Jag är så tacksam! Tänk vad en hund kan göra mycket. Jag kommer sakna honom så. ♥ Vila i frid min ängel, du är bäst! I love you. ♥